Grammatik - ett specialarbete i svenska

Innehåll

1. Syfte

2. Inledning

3. Grammatikens grundkomponenter

4. Ordklass och satsdel

5. Ordklasserna

6. Substantiv

7. Pronomen

8. Verb

9. Adjektiv

10. Adverb

     

11. Räkneord

12. Prepositioner

13. Interjektioner

14. Konjunktioner — subjunktioner

15. Huvudsats och bisats

16. Satsdelarna

17. Predikat/finit

18. Egentligt och formellt subjekt

19. Objekt

20. Predikativ/predikatsfyllnad

21. Attribut

22. Adverbial

23. Lustigheter i språket

24. Att publicera specialarbetet på Internet

25. Litteratur


1. Syfte

Syftet med mitt specialarbete är att ge i första hand elever på grundskolans högstadium och i gymnasieskolan, men också språkintresserade i allmänhet, möjligheten att fördjupa sig i ämnet grammatik.

Jag har sedan högstadietiden haft ett intresse för ämnet och har därför förvärvat en del kunskaper genom olika grammatikor men även vid diskussioner med mina lärare och andra språkintresserade. Tillsammans med böcker har jag låtit dessa kunskaper ligga som grund vid författandet av en enklare sammanställning om ordklasserna och språkets syntax.

De två grammatikor jag i huvudsak använt mig av är Erik Anderssons Grammatik från grunden samt Magnus Ljungs och Sölve Ohlanders Allmän grammatik. Dessa har jag jämfört och jag har tagit fakta från båda, medan jag i bland valt att presentera mina egna åsikter och funderingar. Jag har i texten genomgående hänvisningar till sidor i dessa böcker där relevanta bakgrundsfakta finns.

För att ge en bredare allmänhet tillgång till mitt arbete har jag valt att presentera det på Internet World Wide Web. Många högstadie- och gymnasieskolor i landet har numera tillgång till detta medium, vilket passar utmärkt då språkintresserade elever där i första hand utgör min målgrupp.

Huvudsyftet har alltså varit att ge elever med ett intresse för att djupare sätta sig in i grammatikens underbara värld en möjlighet att göra detta. För att väcka intresset har jag försökt använda ett lättsamt språk och många exempel så det tydligt framgår vad som menas. De nyförvärvade kunskaperna skall naturligtvis kunna omsättas i praktik.

Min målgrupp antas alltså ha en del baskunskaper i ämnet. Läsaren förväntas ha de kunskaper man har efter att ha följt grammatikundervisningen på högstadiet med ett brinnande intresse.


2. Inledning

I den här inledningen tänker jag inte försvara mitt val av ämne för specialarbetet, för jag vet faktiskt inte vad det är som gjort mig intresserad av grammatik, men jag är nog helt enkelt bara lite sjuklig. Antagligen har också min fantastiska svensklärare från högstadiet, Elisabeth Tjäderqvist, en del i det hela.

Om man börjar sätta sig in i grammatiken, inser man snart vilket oerhört komplicerat system det rör sig om. För att lära sig grunderna i ett språk, kan man formulera ganska enkla grammatiska regler, men för att få en känsla för alla nyanser i ett språk, räcker det inte med att lära sig regler och rabbla glosor — man måste leva med språket, och helst vara uppvuxen med det.

Alla människor som kan uttrycka sig i tal och/eller skrift kan redan innan de börjar skolan en mycket mer invecklad grammatik än någon av de lingvistiska forskargrenarna någonsin kommer att kunna beskriva och förstå. Den mest komplicerade grammatiken har vi alltså omedvetet, och den kommer vi förmodligen aldrig att kunna få ner på papper. För att inte ge läsaren en alltför inskränkt svensk bild av grammatiken, har jag valt att genomgående göra jämförelser med de främmande språk jag läser, d.v.s. engelska, ryska och tyska.

Då jag i texten ansett det nödvändigt att hänvisa till en källa, har jag gjort det direkt i texten, då det är näst intill omöjligt att i ett flertal Internet HTML-dokument arbeta med fotnoter. Ett avsnitt i arbetet behandlar hur jag rent datatekniskt gått tillväga för att publicera mitt arbete på Internet World Wide Web.

När man gör ett sådant här lite mer omfattande arbete, så skall man ju tacka ett gäng personer. Jag vill börja med att tacka min rysklärare Jan Hars, som tagit sig tid att titta igenom mitt arbete och kommentera de ryska exemplen. Ett tack vill jag också rikta till min svensk- och tysklärare från högstadiet, Elisabeth Tjäderqvst, som väckte mitt stora intresse för grammatik. Sist men inte minst vill jag tacka min handledare Inger Döhl, som svarat på en del frågor jag haft samt givit mig adressen till en grammatikexpert jag aldrig kom mig för att kontakta. Dessutom finns säkert en del jag glömt tacka, och även till dem vill jag naturligtvis rikta ett tack, liksom ett förlåt.

Jag hoppas läsaren får ut något av att läsa mitt specialarbete. Själv har jag i alla fall lärt mig en hel del, inte minst hur tröttsamt det trots allt kan vara att sitta vid sin älskade dator om man gör det alltför länge.

Nä, nu skall vi inte hålla på och fåna oss med den här inledningen, utan vi kastar oss direkt ut på djupt vatten för att undersöka grammatikens underbara värld. Och du, "Be careful out there!"


3. Grammatikens grundkomponenter

Om man tar en sida text i en bok och börjar plocka isär den i allt mindre bitar, får man följande komponenter: text, mening, sats, fras, ord, morfem och fonem. Texten som fått agera exempel är tagen från sidan 95 i Nya Språket och vi:

text: Artikeln "Längre liv med motion" redogör först för den allmäna uppfattningen av sambandet mellan motion och hälsa och uppläggningen av ett försök kring detta samband. Artikelförfattaren redovisar och analyserar resultatet av försöket och klargör sambandet mellan motion och förlängt liv. Analysen utvecklas och förtydligas i slutet av artikeln.

mening: Artikelförfattaren redovisar och analyserar resultatet av försöket och klargör sambandet mellan motion och förlängt liv.

sats: Artikelförfattaren redovisar

fras: Artikelförfattaren redovisar

ord: Artikelförfattaren

morfem: Artikel-författare-n

fonem: A-rt-i-k-e-l-f-ö-r-f-a-t-a-r-e-n

(Förklaring: Åtminstone jag säger "rt" som ett ljud. Att jag skrivit ett ensamt "t" beror på att a:et i alla fall uttalas kort. Ett långt "a" skrivs nämligen "a:".)

3.1. Fonem

Fonemen är de olika ljud som formar språket. Ett ord, t.ex. glass, är uppbyggt av olika ljud. Om man byter ut något av dessa, får man andra ord. Byter man ut g mot k förvandlas den kalla isklumpen från Hemglass till en beteckning för en grupp elever i en skola, en klass. Därför brukar man säga att ett fonem är den minsta betydelseskiljande delen i språket.

Det är inte så enkelt att man kan säga att varje bokstav motsvarar ett fonem. Bokstaven a kan ju uttalas både lång och kort, [a:] eller [a]. De tecken som symboliserar olika ljud, bokstäverna, kallas grafem. I skrift är det dessa som är de minsta betydelseskiljande enheterna, och grafemen kan alltså ses som skriftspråkets motsvarighet till talspråkets fonem. De skrivna orden zon och son skiljs åt med grafemen z och s.

Vårt svenska alfabet innehåller 28 bokstäver, eftersom v och w anses vara samma bokstav i svenskan. Bokstäverna är alltså a, b, c, d, e, f, g, h, i, j, k, l, m, n, o, p, q, r, s, t, u, v/w, x, y, z, å, ä och ö. Dessa grafem räcker emellertid inte till för att uttrycka talspråkets alla fonem. Därför kan man kombinera ihop flera grafem (bokstäver) till nya fonem (ljud). På så sätt kan vi med grafem faktiskt teckna sje-ljudet, trots att det saknas ett grafem för detta.

3.2. Morfem

Ett morfem är den minsta betydelsebärande delen av språket. Vi kan ta några olika ljud, fonem, t.ex. s, h och u. Var för sig betyder inte dessa speciellt mycket. Det är först när man sätter samman dem de får en betydelse. Dessförinnan måste vi kanske ändra deras inbördes ordning en smula, till h, u, s. Sedan sätter vi samman dem och får ordet hus.

Men bara för att man har ett riktigt ord, är det inte säkert att man har ett morfem! Oftast är det flera olika morfem. Det är först när vi fått så små bitar, att ordet inte kan tas isär mer utan att förlora sin betydelse som vi har ett morfem. Låt oss ta ordet sjukhuspersonalens som exempel. Detta kan delas upp så här: sjuk-hus-personal-en-s.

Sjuk, hus och personal känner vi igen som vanliga ord, och jag antar att vi är rörande överens om att de inte kan tas isär ytterligare utan att förlora sin betydelse. Men vad är -en och -s, då? Det är ju inga riktiga ord! Det stämmer. Det är så kallade böjningsmorfem, som ändrar ordens grammatiska karaktär. -en är en specisändelse, som sätter ordet i bestämd form, medan -s är en kasusändelse som sätter ordet i genitivkasus.

Förutom böjningsmorfemen finns också ytterligare en typ av morfem, nämligen avledningsmorfemen. Med hjälp av dessa kan man t.ex. göra ett verb av ett substantiv. Vi kan ta substantivet bagatell som exempel. En man har backat snett med bilen i garaget, så den fått en stor buckla. När han berättar det för sin fru, vill han avdramatisera händelsen för att hon inte skall bli alltför upprörd. Han vill göra en bagatell av det hela. Hur skall han gå tillväga rent grammatiskt? Jo, till substantivet bagatell sätter han en avledningsändele som gör ett verb av substantivet: bagatell-isera. Han bagatelliserar händelsen, och allt är frid och fröjd!

Avledningsmorfemen, som också kallas affix, delas upp i förstavleser (prefix) och ändelser (suffix). Det finns många exempel på affix, t.ex. o- som betyder inte. En person som är ogift är inte gift. Många avledningsmorfem kommer från latinet eller grekiskan.

3.3. Ord

Sätter man samman tillräckligt många fonem till morfem och därefter tillräckligt många morfem, får man till slut ett ord. Det är först nu vi kan göra något vettigt med språket. I skriven text kan man definiera ett ord som det som finns mellan två mellanslag. Då man kommit så långt som till ord, brukar man kunna se en sak framför sig då man tänker på ordet. Man brukar säga att ett ord består av två delar enligt följande:

Ord

betydelse/innehåll

form/uttyrck

Ordet har dels en formsida med stavning, ljud och böjning, dels en betydelsesida med det verkliga innehåll vi associerar det skrivna eller talade ordet till.

3.4. Fras

I en mening eller en sats kan man ofta variera ordföljden ganska friskt, men bara till en viss gräns. En del ord måste alltid stå i en viss ordning i förhållande till varandra, eller åtminstone alltid intill varandra. Dessa grupper av ord kallas för fraser. Man kan t.ex. säga:

Igår såg jag Olle köra mot rött.
Jag såg Olle köra mot rött igår.
Olle såg jag köra mot rött igår.
Mot rött såg jag Olle köra igår.

Däremot tar det emot att säga:

*Såg Olle igår rött köra mot jag.

Fraserna i meningarna ovan är alltså igår, jag såg/såg jag, Olle och mot rött.

3.5. Sats

Typfallet av sats är då en verbfras och en nominalfras kombineras. En verbfras är ett eller flera verb med bestämningar (t.ex. adverb) och en nominalfras är ett substantiv eller pronomen med bestämningar (t.ex. adjektiv eller räkneord). En verbfras kan t.ex. vara åkte mycket snabbt i flera timmar utan att tröttna och en nominalfras kan vara den fule men ack så skicklige mc-föraren från Boråstrakten. Dessa båda kan sättas samman till satsen den fule men ack så skicklige mc-föraren från Boråstrakten åkte mycket snabbt i flera timmar utan att tröttna.

3.6. Mening

En mening definieras som den största ordkombination som hålls samman av olika syntaktiska relationer som samordning och underordning. Rent praktiskt betyder detta att en mening består av flera olika satser som kombineras ihop med konjunktioner eller subjunktioner (underordnande konjunktioner).

3.7. Text

Hur tar man reda på om det man läser är en text eller inte? Jo, en text har ett sammanhang. Om vi tar den femte meningen på varje sida i Expressen och skriver ner dem på en sida, så har vi inte någon text i egentlig mening. En text är per definition en sammanhållen språklig enhet.


4. Ordklass och satsdel

Orden delas in i ordklasser beroende på hur de kan kombineras med andra ord i en sats eller mening. Man kan alltså ta vilket ord som helst, och säga att det tillhör en viss ordklass. Ett enskilt ord kan inte tillhöra flera olika ordklasser. Däremot — och detta är viktigt — kan flera ord, som ser likadana ut (stavas och uttalas lika), tillhöra olika ordklasser. Ett exempel är orden var, var och var. För att förklara skillnaden, måste vi nästan sätta in dem i meningar:

Var är Kalle? (adverb)
Hur var det med Olle? (verb)
Det är var i såret. (substantiv)

Satsdelen anger till skillnad från ordklassen ordets verkliga funktion i en viss bestämd sats. För att förklara skillnaden mellan var-orden ovan, tvingades jag sätta in dem i meningar, men det var ändå inte frågan om några satsdelar. Det var ordens egna egenskaper som diskuterades, inte vilken funktion de hade i sammanhanget.

Ett ord kan tillhöra olika satsdelar beroende på hur meningen där det förekommer ser ut, och ett ord kan inte sägas tillhöra en viss satsdel utan att det står i ett sammanhang. Däremot kan man utesluta vissa ord från vissa satsdelar. Exempelvis kan ordet inte aldrig fungera som predikat, däremot utan problem som satsadverbial.

Orden delas in i olika ordklasser beroende på egenskaper de har. I många språk finns t.ex. en grupp ord som kan böjas olika för olika tidsrelationer. Man kan säga skriver eller skrev. Detta ord är ett verb. Ett annat ord, brev, kan inte böjas på detta sätt, trots att brevet kanske inte existerar längre. Ett brev som var aktuellt igår skulle kunna skrivas *brevte, men någon sådan böjning existerar i alla fall inte i de språk jag känner till och tar upp här. På det här sättet kan man sortera in orden i olika språkliga fack, ordklasser.

Det är den del av grammatiken som kallas formlära som behandlar ordens uppdelning i olika ordklasser. Syntaxen, eller satsläran, handlar om satsdelar och ordens funktioner i givna sammanhang.


5. Ordklasserna

I svenska grammatikor talas det för det mesta om följande ordklasser:

Konjunktionerna har i denna indelning två undergrupper, samordnande och underordnande. En del författare (Erik Andersson hör hit.) anser att de underordnande i stället bör bilda en egen ordklass, subjunktionerna. Andersson menar även att verbens participformer bör bilda en egen ordklass. Jag har dock valt att beskriva den klassiska indelningen ovan.

Ordklasserna, oberorende av vilken indelning man väljer ovan, indelas i sin tur i öppna och slutna.

Öppna ordklasser är sådana där antalet ord ständigt utökas efterhand som samhället utvecklas. Då nya apparater utvecklas blir nya substantiv nödvändiga för att ge namn åt dem. För att beskriva vad det är apparaten håller på med, måste också nya verb skapas. Kanske krävs det t.o.m. adverb för att beskriva hur apparaten gör det den gör; det räcker inte längre att säga att det går snabbt eller smidigt. I takt med att parfymindustrin skapar nya lukter och i takt med att exempelvis nya läskedrycker uppfinns, måste man också skapa adjektiv för att beskriva de nya lukterna respektive smakerna. Språket förändras ständigt!

Vissa ordklasser är dock stängda, och i dem tar man inte in några nya ord. De är redan fullständiga, och några nya ord behövs helt enkelt inte där. Dessa ordklasser kallas slutna ordklasser.

Uppdelningen i öppna och slutna ordklasser ser ut så här:

öppna slutna
substantiv prepositioner
verb konjunktioner/subjunktioner
adjektiv räkneord
adverb pronomen
interjektioner

Ett ord som tillhör en viss ordklass kan avledas med en viss ändelse. Då får man fram ett nytt ord, som hör till en annan ordklass. Exempel på sådana avledningsändelser är -het, -ning och -ig:

ny (adjektiv) — nyhet (substantiv)
skriva (verb) — skrivning (substantiv)
bus (substantiv) — busig (adjektiv)

Utanför ordklasserna finns en del ord som man faktiskt inte för till någon speciell sådan. Dessa är de bestämda och obestämda artiklarna, infinitivmärket att samt verbpartiklar.


6. Substantiv

I grundskolan lärde vi oss ramsan: "Substantiv är namn på ting, t.ex. boll och ring." Det är i och för sig helt sant, men det finns flera ord som tillhör substantiven, t.ex. luft. Substantiv är ord som betecknar saker eller företeelser. De kan böjas i numerus, genus och species. Vill man veta om ett ord är ett substantiv, kan man försöka sätta något av orden en, ett, flera, de eller all framför. Substantiven delas upp i tre huvudtyper:

6.1. Artnamn

Artnamnen är ord för olika typer av individer. Dessa kan man inte dela på utan att de förlorar sin status som individ. Vi har exempelvis inte så stor nytta av lite bil eller tre fjärdedelars teve — det är inte frågan om individer längre. Artnamnen är den vanligaste typen av substantiv, och det är nog i första hand dessa vi tänker på, då vi tänker på substantiv. Substantiv som tillhör artnamnen är räknebara: en video, två videor, tre videor o.s.v. Detta gör att artnamnen kan böjas i numerus.

I bland kan vissa artnamn dock fungera som ämnesnamn (se nedan). Vi säger t.ex. inte

Äter du en hamburgare?

utan

Äter du hamburgare?

6.2. Ämnesnamn

Ämnesnamn är sådana substantiv som inte kan räknas (och därför heller inte böjas i numerus). I stället måste man mäta dem, eftersom de inte förekommer i naturliga portioner. Man kan dela på dem utan att de förlorar sin individstatus — om vi delar en klick margarin får vi två klickar margarin, vilket inte är fallet med ett bord.

Till ämnesnamnen kan man också räkna de abstrakta massorden (Allmän grammatik, s. 63). Exempel på sådana är välvilja, rättvisa och problem.

6.3. Egennamn

Egennamn är substantiv som betecknar en viss, speciell individ. Jag är både människa och pojke, men det är inte förrän man säger Elias som det verkligen är jag. Eftersom det är bestämt att det är frågan om mig, kan man säga att egennamnen från början står i bestämd form. Det kan heller inte bli frågan om någon plularbildning — det är ju bestämt att Elias är jag och ingen annan, alltså kan det inte förekomma några *Eliasar. Däremot finns det egennamn som från början står i plural, men det är en annan sak. Ett exempel är Pyrinéerna.

6.4. Abstrakta och konkreta substantiv

Substantiven indelas i abstrakta och konkreta, och det är precis så enkelt som det låter. De konktreta substantiven har referenter som verkligen existerar som föremål och som man kan ta på eller vet vad de är. De abstrakta substantiven är de lite mera flummiga — de betecknar lite mer vaga saker: situation, händelse, hastighet. Det finns naturligtvis också gränsfall som är svåra att placera in i någon av grupperna. Är Gud abstrakt eller konkret? Det finns ju de som påstår sig ha sett honom.

6.5. Species

När det gäller artnamnen kan det vara bra att veta om det är är frågan om t.ex. vilken bil som helst eller en speciell bil. Då böjer man orden i species. De två olika speciesformerna är bestämd och obestämd (naken) form. Ett substantiv som står i bestämd form har alltid en unik referent. Pratar jag om bilen är det alltid en speciell bil, och det är oftast uppenbart vilken. I svenskan sätter vi ett substantiv i bestämd form genom att lägga till en ändese (bestämd slutartikel):

bil-en
hus-et
råtta-n
dator-n

Om vi vill att substantivet skall ha en attributiv bestämning, måste vi dessutom ta till den bestämda fristående artikeln, den. Denna böjs efter substantivets genus och numerus, och kan även heta det eller de:

den nya bilen
det röda huset
de vackra träden

I engelskan (Modern engelsk grammatik, s. 28) böjs inte den bestämda artikeln: the new car, the red house och the beautiful houses, medan den i tyskan böjs efter såväl numerus, genus som kasus (Modern tysk grammatik, s. 10-11):

maskulinum neutrum femininum plural (oberoende av genus)
nominativ der Hund das Pferd die Katze die Hunde
ackusativ den Hund das Pferd die Katze die Hunde
dativ dem Hund dem Pferd der Katze den Hunden
genitiv des Hundes des Pferdes der Katze der Hunde

I en del språk, t.ex. ryskan, saknas speciesböjning av substantiven, och man får själv räkna ut om det är bestämd eller obestämd form utifrån sammanhanget (Raz, dva, tri 1, s. 119):

On novyj utjenik. — Han är en ny elev.
Novyj utjenik tam. — Den nya eleven är där.

6.6. Numerus

För att visa om det är frågan om en eller flera av något, brukar man böja substantiven i numerus. De substantiv som är räknebara kan i svenskan stå i två olika numerus: singularis (ental) och pluralis (flertal). Så fort man pratar om flera av något, skall ordet stå i pluralis. Det heter en hund och en dörr, men blir det flera än en, skall det vara hundar och dörrar. Man sätter alltså till ett böjningsmorfem, en pluraländelse, till substantivet. Denna varierar och är inte densamma för alla svenska substantiv. I eneglskan är pluraländelsen alltid -s, även om den av uttalsmässiga skäl ibland ändras lite (Modern engelsk grammatik, s. 3-4). I bland måste också bokstäver skjutas till framför p.g.a. stavningsregler, men man anser ändå att det handlar om olika varianter av samma ändelse.

De flesta språk har två olika numerus, men det finns vissa som räknar med ytterligare ett: dualis. Som namnet antyder, böjs substantiven i dualis om det är frågan om två. Ett sådant språk är ryskan, men där har det med tiden blivit så att orden efter en skall stå i singularis, efter två, tre och fyra i dualis och efter fem eller högre i pluralis (Raz, dva, tri 1, s. 137):

odin fil'm — en film
dva, tri, tjetyre filma — två, tre, fyra filmer
pjat'- fil'mov — fem- filmer

Läs följande parentes endast om du vill göra det ännu krångligare för dig:

(Detta gäller emellertid endast då substantivet står efter ett räkneord. Då man säger att ett substantiv står i dualis, gör det egentligen inte det heller, utan i genitiv singularis. Det skumma är att då det står i pluralis efter ett räkneord, står det inte i vanlig pluralis, utan i genitiv pluralis.)

6.7. Deklinationer

Som jag nämnde ovan, är pluraländelsen inte densamma för alla svenska substantiv: kak|a-or, bil-ar, ärt|a-er (eller ärtor om vi talar om individer. Vi hälsar ärtorna Karin, Lena och Siv välkomna, men vi äter ärter till schnizeln.), frö-n, hus-Ø. (Det sista har ingen pluraländelse, eftersom det heter hus i såväl singularis som pluralis. Detta brukar betecknas .) Substantiven, eller rättare sagt artnamnen, eftersom endast dessa förekommer i pluralis, indelas i deklinationer beroende på vilken pluraländelse de har:

deklination ändelse exempel
första deklinationen: -or flick|a-or, väsk|a-or
andra deklinationen: -ar båt-ar, stol-ar, knut-ar
tredje deklinationen: -(e)r katt-er, parti-er
fjärde deklinationen: -(e)n äpple-n
femte deklinationen: kar, träd, får

En del substantiv får omljud då de bildar plural:

en bok — flera böcker

Det är dock ändå ändelsen man utgår från, och bok tillhör alltså den tredje deklinationen. Det finns även en del substantiv som böjs helt oregelbundet, t.ex.:

ett faktum — flera fakta

Dessa räknas helt enkelt som undantag. Vissa grammatikor räknar med en sjätte deklination, för ord som klor och skor, medan andra räknar dem till den tredje.

Eftersom engelskans substantiv inte har något speciellt komplicerat system för pluralbildning indelas de engelska substantiven heller inte i några deklinationer. Det gör de däremot i tyskan, där man till och med talar om sina deklinationer, eftersom man märker av dem där i mycket större utsträckning än i svenskan (Modern tysk grammatik, s. 12). Substantiven i den femte deklinationen (den s.k. Junge-gruppen) får ändelsen -(e)n i alla kasus utan nominativ:

Der Junge (nom.) spielt Federball.Pojken spelar badminton.
Ich kenne den Jungen
(ack.).Jag känner pojken.

6.8. Genus

Substantiven delas in i olika genus beroende på vilken speciesändelse de får i singularis. Värt att notera, är att substantiven inte böjs i olika genus, som jag skrivit tidigare, utan att ett substantivs genus är en egenskap hos själva ordet. Indelningen ser ut så här:

hushus-et (neutrum)
bilbil-en (utrum)

Tidigare pratade man om maskulinum, femininum, reale och neutrum, och gick efter vilket personligt pronomen i tredje person singularis som ersatte orden. Men hur skulle man göra med ord som fruntimmer? Det heter ju fruntimret i singularis bestämd form, och borde i så fall fall tillhöra neutrerna strikt grammatiskt, men sunt förnuft sade att ett fruntimmer i de flesta fall var feminint. Genusen maskulinum och femininum är också lite jobbiga på så sätt att det finns en del ord där man inte vet om pronomenet skall vara han eller hon: gäst, släkting, tjänsteman o.s.v.

Det man anser vara fel med att räkna med fyra olika genus (maskulinum, femininum, reale och neutrum) är att man då inte går efter substantivets genus, utan efter referentens genus. Tittar man på ordet, går man alltså efter betydelsedelen och inte efter formdelen, vilket borde vara det naturliga.

I svenskan har man mer och mer gått över till att prata om n- och t-genus, där de ord som har n-genus är sådana som slutar på -(e)n, medan de som har t-genus är de som slutar på -(e)t i bestämd form singularis. n-genusorden får obestämda artikeln en, och t-genusorden ett. n-orden ersätts med pronomenet den och t-orden med det. Det är just här detta resonemang faller. De substantiv som har ett naturligt genus blir lämnade i sticket, eftersom man inte vet om de skall ersättas med han eller hon.

Vilket genus ett substantiv har bestämmer också hur bestämningsord till substantivet skall böjas:

en vacker bil
ett vackert hus
vackra träd

Tyskan, ryskan, engelskan och franskan räknar med tre olika genus, nämligen maskulinum, femininum och neutrum. I bland blir det dock nödvändigt att också i svenskan räkna med maskulinum och femininum, åtminstone då det gäller böjning av adjektiv. På lite finare svenska skall det nämligen heta

den gamla kvinnan, men
den gamle mannen,

eftersom han är maskulin. Detta har dock luckrats upp alltmer.

6.9. Kasus

Man kan markera vilken satsdelsfunktion ett ord har, genom att sätta det i olika kasus. Satsdelsfunktionen kan också anges genom ordföljd, eller då man pratar med hjälp av intonationen. I meningen

Kalle såg Olle.

anser nog de flesta att det är Kalle som är betraktaren, men så behöver det ju inte vara. Om man, då man pratar, betonar Kalle, är det plötsligt Olle som är betraktaren, och således har subjektet och objektet i satsen bytt plats. Då vi ser meningen nedskriven kan vi nog ändå vara överens om att det är Kalle som är subjekt, och det är alltså ordföljden som anger satsdelsfunktionen: Kalle är subjekt, eftersom han står först.

De svenska substantiven böjs inte i olika kasus, förutom då det gäller genitiv. Den som är ägare får då ändelsen -s: Kalles vän Olle, kattens svans, husets tak o.s.v. Men det vore onekligen bekvämt att kunna sätta på en ändelse, t.ex. -ur, för att ange att någon eller något är objekt. Då skulle vi plötsligt få många varianter, t.ex.:

Kalle såg Olleur.
Olleur såg Kalle.
Kalle Olleur såg.
Olleur Kalle såg.

När man anger ett ords satsdelsfunktion genom att sätta på en ändelse eller genom att ändra en artikel kallas det att man sätter ordet i olika kasus. Detta betyder att ett ackusativ- eller dativobjekt i svenskan inte nödvändigtvis måste stå i ackusativ eller dativ. Är det ett substantiv så står det i nominativ, grundformen. I svenskan är det i stället ordföljden som markerar vilken satsdelsfunktion ett substantiv har.

6.9.1. Nominativ

Nominativ är substantivets grundform, och det är i nominativ ett substantiv står då man slår upp det i en ordlista. Nominativ kallas också grundkasus. Man kan säga att nominativ, ackusativ och dativ smält samman till ett gemensamt kasus, och detta kallar man nominativ. Det som i dagens svenska kallas nominativ är alltså inte samma sak som nominativ var förr. Ett substantiv som står i nominativ kan idag vara både subjekt, ackusativ- och dativobjekt. Detta var tidigare otänkbart — endast subjektet stod i nominativ.

6.9.2. Genitiv

Genitivets huvudsakliga funktion är att beteckna något sorts ägandeförhållande, att någon äger något. Den svenska genitivändelsen är -s och den skall inte som i engelskan föregås av någon apostrof. På svenska heter det alltså Brians bil och på engelska Brian's car, och det spelar alltså ingen roll om Brian kommer från Sverige eller från Storbritannien.

För att sätta ett svenskt substantiv i genitiv, lägger vi bara till ändelsen -s till någon av formerna i nominativ:

nominativ genitiv exempel
flicka flickas Ett brevpapper behöver inte vara rosa bara för att det är en flickas.
flickan flickans Ingen visste säkert vems flickans föräldrar var.
flickor flickors Flickors åsikter om invandrare är ofta humanare än pojkars.
flickorna flickornas Flickornas pojkvänner hade nog inte velat se dem i det här tillståndet.

Många språk har en annan ordföljd än svenskan vid denna typ av genitiv. Exempel på detta är tyskan och ryskan (Modern tysk grammatik, s. 28-29 respektive Raz, dva, tri 1, s. 139):

pojkens bil
der Wagen des Jungen
masjina mal'tjika

Denna typ av genitiv kallas possessiv genitiv. I bland uttrycker genitiven någon typ av aktivitet, och genitivuttrycket kan ersättas med ett verb:

Carls kärlek till Mona — Carl älskar Mona.
Olles besök i Visby — Olle besökte Visby.

I sådana fall är det inte frågan om någon possessiv genitiv, eftersom genitiven inte uttrycker något egentligt ägande. Trots att det är Carls kärlek, kan man ju inte säga att Carl är ägare till sin kärlek, även om det kanske är så. Det blir alltför långsökt. I stället kallas det subjektiv genitiv. Det låter kanske besvärligt, och det är det verkligen. Skillnaden är ganska luddig, och ibland är det omöjligt att avgöra vilken typ av genitiv det är frågan om utan att känna till sammanhanget.

Guillous böcker

kan ju både vara de böcker han skrivit (subjektiv genitiv) och de böcker han äger (possessiv genitiv).

I uttryck som

barnens goda uppfostran

handlar det varken om possessiv eller subjektiv genitiv. Barnen är ju inte ägare till sin uppfostran, och inte heller är det de som uppfostrar. De är snarare föremål för en handling — det är de som skulle bli objekt om man gjorde en hel sats av genitivuttrycket. Detta kallas därför objektiv genitiv.

Den subjektiva och objektiva genitvien kan inte stå i predikativ ställning:

*Kärleken till Mona var Carls.
*Besöket av Visby var Olles.
*Den goda uppfostran var barnens.

I tyskan finns en sorts genitiv som är mycket vanlig där, men som även existerar i svenskan, den partitiva genitiven. Den används när något är en del av en helhet (jfr. eng. partdel). I modern tyska använder man dock hellre en omskrivning med prepositionen von, och det är den varianten som mest liknar svenskan (Modern tysk grammatik, s. 29-30):

svenska tyska (partitiv genitiv) tyska (omskrivning med von)
några av hennes vänner einige ihrer Freunde einige von ihren Freunden

Det finns emellertid tillfällen också i svenskan, då vi använder partitiv genitiv:

partitiv genitiv omskrivning med preposition
hockeylagets skickligaste spelare de skickligaste spelarna i hockeylaget
mentalsjukhusets mest störda patienter de mest störda patienterna på mentalsjukhuset

Egenskapsgenitiven talar om för oss hur något är beskaffat:

en tredje klassens krog

Måttsgenitiven känns så naturliga för oss, att vi kanske inte ens tänker på att de faktiskt är genitiver:

tre månaders vårdkö
sju års olycka

När man har ett långt uttryck som man skall sätta i genitiv, kan det i bland låta så fult att sätta huvudordet i genitiv, att vi inte ens slås att tanken att det går. Många skulle utan tvekan ta alternativ 1 nedan (Språkvård 1:1995, s. 9-15):

1. Konungen av Danmarks bröstkarameller
2. Konungens av Danmark bröstkarameller

Naturligtvis är detta grammatikvidrigt, men i vanligt talspråk (för att inte säga i allt talspråk) används alternativ 1. Och jag tror inte det är bara i ledigt skriftspråk man stöter på nummer 1, utan i de flesta sammanhang. Det är nog bara svensklärare som arbetat för länge och jurister och sådana som ens har nummer 2 i åtanke. Däremot är det mycket viktigt att undvika

hon som satt framför migs hatt,

men det skall nog inte orsaka några större problem. Vad som däremot kan orsaka problem är när genitiver används på rad efter varandra och syftande på varandra. Den som skriver har antagligen situationen så klar för sig, att han inte märker vad det är han håller på med:

traktens slotts kvinnliga ägares lilla hunds halsband

Hjärnan får svårt att hålla reda på alla ägare och vad de egentligen är ägare till. Ett annat sådant fall är när många relativbisatser syftar på varandra:

Råttan som katten som hunden jagade fångade pep.


7. Pronomen

Ordet pronomen är en sammansättning av de latinska orden för "(i stället) för" och "namn". Pronomenen används som ersättningsord för bl.a. substantiv. I stället för att skriva

Det var måndag morgon, och Kalle skulle börja på sitt nya jobb. Kalle började med att stiga ur sängen. Kalle bäddade sängen, och gick ut i badrummet där Kalle borstade Kalles tänder.

kan vi gudskelov skriva

Det var måndag morgon, och Kalle skulle börja på sitt nya jobb. Han började med att stiga ur sängen. Han bäddade den, och gick ut i badrummet där han borstade sina tänder.

Det skulle bli fruktansvärt tjatigt både att läsa och att skriva en text utan pronomen. Texten blir mer varierad då vi kan byta ut ständigt återkommande substantiv eller hela nominalfraser med ett enda litet ord. Man brukar tala om tre huvudtyper av pronomen:

7.1. Definita pronomen

Det som är speciellt för de definita pronomina är att de alltid har en bestämd referent, ett substantiv eller en hel nominal- eller verbfras (En nominalfras är ett substantiv med dess bestämningar.):

substantiv/nominalfras definit pronomen
flickan hon
pojken med guldbyxorna han
det försvunna barnet det (hon, han)

Det ord eller den nomial- eller verbfras ett pronomen syftar på kallas för korrelat:

Jag trodde du bara åt kött från din egen gård.
Men det är ju det jag gör!

(det syftar på äta kött från din egen gård.)

De definita pronomina delas upp ytterligare i undergrupper, nämligen följande:

7.1.1. Personliga pronomen

Kanske verkar det som om de personliga pronomina fått sitt namn för att de alltid syftar på personer. Så är dock inte fallet. De personliga pronomina omfattar de grammatiska personerna, som består av den/de talande, den/de tilltalade och den/de omtalade. Dessa är av stor betydelse för hur verben böjs i många språk, dock inte i svenskan. De personliga pronomina kan stå i såväl nominativ, ackusativ, dativ som genitiv. Ackusativ- och dativformerna är visserligen lika, och några av genitivformerna böjs dessutom efter genus och numerus, varför man valt att i stället kalla dem possessiva (jfr. eng. possessäga).

Tyskan och ryskan skiljer sig från svenskan genom att man har både possessiva pronomen och genitivformer av sina personliga pronomen (Modern tysk grammatik, s. 41, 44 respektive Raz, dva, tri 1, s. 134.). De tyska och ryska genitivformerna av de personliga pronomina har emellertid inte så mycket (de ryska inget alls) med ägande att göra, utan står oftast bara tillsammans med vissa verb och prepositioner man säger styr genitiv. En uppställning av de svenska personliga pronomina inklusive de possessiva skulle kunna se ut så här:

person nominativ ackusativ/dativ genitiv (possessiva pronomen)
1 pers. sg. jag mig (min/mitt/mina)
2 pers. sg. du dig (din/ditt/dina)
3 pers. sg. han, hon, den, det honom, henne, den, det hans, hennes, dess
1 pers. pl. vi oss (vår/vårt/våra)
2 pers. pl. ni er (er/ert/era)
3 pers. pl. de dem deras

I talspråk liksom i mer ledigt skriftspråk brukar nominativ- och objektformerna (ackusativ-/dativformerna) i tredje person plural bli dom i stället för de respektive dem.

Som jag nämnde ovan är de personliga pronomina av stor betydelse för verbböjningen i många språk. Detta betyder, att verben böjs olika beroende på vilket personligt pronomen som är subjekt i satsen, eller beroende på vilket personligt pronomen som skulle kunna ersätta det substantiv eller den nominalfras som är substantiv i satsen.

Man brukar säga att de possessiva pronomina är adjektiviska, eftersom de böjs likadant som adjektiv:

röd bok — min bok
rött hus — mitt hus
röda bilar — mina bilar

Då frågar man sig kanske varför de över huvud taget skall föras till pronomina och inte till adjektiven. För det första uttrycker de ju faktiskt ett ägande, vilket bara det är ett argument så gott som något. Dessutom skiljer de sig på så sätt, att ett adjektiv kan ha ett huvudord i bestämd form, vilket de possessiva pronomina inte kan. Det är ju redan uppenbart att det är en speciell bok man pratar om — t.ex. min. Vi försöker sätta ovanstående uppställning i bestämd form:

den röda boken — *den mina boken
det röda huset — *det mitta huset
de röda bilarna — *de mina bilarna

Det lät ju inte speciellt bra!

7.1.2. Reflexiva pronomen

De reflexiva pronomina syftar alltid tillbaka på satsens subjekt. Följande två meningar illustrerar skillnaden mellan reflexiva pronomen och de personliga pronominas genitivformer:

1. Hon tog sin bil till jobbet. (reflexivt pronomen)
2. Hon tog hennes bil till jobbet. (personligt pronomen)

I exempel nummer 1 syftar sin, som sig bör då det gäller reflexiva pronomen, tillbaka på satsens subjekt hon. Bilens ägare och subjektet är alltså samma person. I exempel 2 behöver det inte alls vara så — det enda villkoret är att bilens ägare är en kvinna. Det är förresten högst osannolikt att det är subjektets bil, eftersom den som skrivit meningen i så fall antagligen uttryckt sig som i exempel 1.

I bland säger man att reflexiva pronomen endast finns i tredje person (ett personligt pronomen eller ett substantiv eller en nominalfras som skulle kunna ersättas med ett personligt pronomen) och att man i första och andra person i stället använder objektformen (ackusativ-/dativformen) av de personliga pronomina. Andra anser att det finns reflexiva pronomen för alla grammatiska personer, och att de i första och andra person bara råkar sammanfalla med de personliga pronominas objektformer.

person personliga (nominativ) reflexiva (nominativ) reflexiva (genitiv)
1 pers. sg. jag (mig)
2 pers. sg. du (dig)
3 pers. sg. han, hon, den, det sig sin/sitt/sina
1 pers. pl. vi (oss)
2 pers. pl. ni (er)
3 pers. pl. de sig

Former som mig och oss kan man antingen säga är reflexiva pronomen identiska med sina respektive objektsformer av personliga pronomen, eller att de är objektsformerna av de personliga pronomina med reflexiv funktion. sig kan dock endast vara reflexivt, eftersom objektsformerna av de personliga pronomina ju är honom, henne, den, det och dem.

Genitivformerna av de reflexiva pronomina anser man dock att de endast finns i tredje person. Dessa brukar ställa till en del bekymmer, och det kan ofta vara svårt att veta om man skall använda de reflexiva genitivformerna eller de personliga genitivformerna:

1. I ... bok Nana skildrar Zola en prostituerads liv. (sin)
2. I ... bok Nana kan man läsa om en prostituerads liv. (hans)

7.1.3. Relativa pronomen

Relativa pronomen inleder bisatser och syftar tillbaka på något nyss nämnt, som kan vara ett enda ord, en fras eller en hel sats. Det vanligaste är som med genitivformen vars. Kanske bör jag i sammanhanget påminna om att korrelatet är det ett pronomen syftar på. Ett relativt pronomen kan stå som både subjekt och objekt, men inte efter preposition. En sådan placeras i så fall sist i relativbisatsen.

Igår såg jag en hund som glupskt åt upp all mat i sin matskål.

(som syftar på hund.)

Igår så jag en matskål vars innehåll glupskt åts upp av en hund.

(vars syftar på korrelatet matskål i genitiv, matskåls)

Den trevliga revyn, som vi tittade på, var skriven av Claes Eriksson i Galenskaparna och After Shave.

(som syftar på den trevliga revyn och prepositionen har placerats sist i relativbisatsen.)

Det här exemplet verkade kanske lite stelt, och många skulle undvika att uttrycka sig på det här sättet. Jag tycker man skall försöka undvika som där detta är möjligt:

Den trevliga revyn vi tittade på var skriven av Claes Eriksson i Galenskaparna och After Shave.

Ett tråkigt och stelt alternativ som ibland är tvunget för att det inte skall bli en felsyftning är vilken (vilket, vilka). Eftersom det till skillnad från som och vars är böjbart, kan man visa vad det är man avser:

Den lille gossen med militärgröna byxor var en orolig själ utan hopp om framtiden, vilket ju normalt är det sista människan förlorar.

(vilket syftar på hopp om framtiden. Huvudordet hopp är ju neutralt.)

Den lille gossen med militärgröna byxor var en orolig själ utan hopp om framtiden, vilken alla i den lilla byn fruktade.

(vilken syftar på den lille gossen med militärgröna byxor. Huvudordet gossen är ju utralt?!? utrumt? Nåväl, det är i alla fall inte neutralt.)

Det är alltså viktigt att använda rätt relativpronomen för att undvika felsyftningar:

Lagen krävde omedelbar borttagning av skolans rökrutor, vilket rektor Carlsson ansåg vara ren idioti.

(vilket syftar på lagen krävde omedelbar borttagning av skolans rökrutor. som hade syftat på skolans rökrutor.)

Hade man i detta exempel skrivit som i stället för vilket hade ju rektorns åsikt om rökrutorna blivit den motsatta! När man använder det oböjliga relativpronomenet som syftar det nästan alltid på det sista ordet i satsen innan. Detta kan leda till lustiga syftningsfel:

Erik fick en kola av sin mormor, som han genast åt upp.
Kläder för barn som legat i skyltfönstret, från 49,-

7.1.4. Demonstrativa pronomen

De demonstrativa pronomina försöker framhålla något speciellt i ett givet sammanhang. En del former liknar de personliga pronomina i tredje person väldigt mycket, och man får utgå från sammanhanget för att avgöra om de är personliga eller demonstrativa:

Känner du Olle? Är inte det en trevlig gosse? (personligt)
Sådär. Jag känner Elias. Det är en trevlig gosse! (demonstrativt)

Demonstrativa pronomen kan användas deiktiskt (utpekande) eller anaforiskt (tillbakasyftande). I exemplen ovan är de anaforiska. Vid deiktisk användning kan man tänka sig att den som säger meningen pekar på något:

Det där programmet är mycket omtyckt.

I bland är det betoningen som avgör en ett pronomen är demonstrativt eller personligt:

Dét tycker jag inte om. (demonstrativt)
Det tycker jag inte om. (personligt)

I bland spelar det ingen roll om man använder ett demonstrativt eller personligt pronomen:

Jag knackade på hos Göran, men denne var inte hemma.
Jag knackade på hos Göran, men han var inte hemma.

Detta fenomen kan betraktas som undantaget som bekräftar regeln, för i normala fall fungerar det inte att byta ut på det här sättet, eftersom de personliga och demonstrativa pronomina i regel syftar på olika saker:

1. Jonas skulle träffa Mark klockan tio, men han missade tåget.
2. Jonas skulle träffa Mark klockan tio, men denne missade tåget.

I exempel 1 missade Jonas tåget, medan det var Mark i exempel 2.

Demonstrativa pronomen kan stå såväl förenat som självständigt:

En sådan där teve vill jag också ha!
En sådan där vill jag också ha!

7.1.5. Determinativa pronomen

De determinativa pronomina skulle kunna placeras i en undergrupp till de demonstrativa tillsammans med de deiktiska och anaforiska demonstrativa pronomina, eftersom de i princip har en likadan betydelse. Medan de anaforiska syftar tillbaka i satsen, syftar de determinativa framåt:

De som vill kan lämna aulan redan klockan 10.30, men jag skulle rekommendera er att titta igenom provet en gång till.

Att man fört de determinativa pronomina till en egen grupp, beror på att substantivet står i olika species tillsammans med de olika pronomina:

Jag vet en pojke som kan få in en tennisboll i munnen. Den pojken skulle jag vilja se! (demonstrativt)
Jag skulle vilja se den pojke som kan få in en tennisboll i munnen! (determinativt)

7.1.6. Reciproka pronomen

I svenskan har vi egentligen bara ett reciprokt pronomen: varandra. Det uttrycker en ömsesidighet (att satsens relation gäller korsvis) och kräver ett pluralt korrelat. Det kan aldrig fungera som subjekt:

De slår varandra.
*Varandra slår.

Vid sidan om det reciproka varandra finns också varsin. Det kallas distributivt, och kräver precis som varandra ett pluralt korrelat:

De äger varsin bil.

Här gäller dock inte relationen korsvis, utan parallellt: Om vi säger att de syftar på Nils och Ove, och Nils äger en bil precis som Ove, så betyder ju inte det att Ove äger Nils bil och vice versa.

Engelskan har två uttryck för varandra, nämligen each other och one another, medan tyskan har ett, einander (Modern engelsk grammatik, s. 75 respektive Modern tysk grammatik, s. 43):

De tittade på varandra.
They looked at each other/one another.
Sie schauten einander an.

Ett sådant här reciprokt, ömsesidigt förhållande, kan också uttryckas med vissa, speciella verbformer (deponens) som ser ut som om de står i passivum:

Flickorna slåss.

7.2. Indefinita pronomen

Indefinita pronomen har som funktion att tala om för oss att pronomenets referent inte är närmare känd för talaren. Referenten är inte unikt identifierbar, och det kan alltså handla om flera olika — eller om ingen alls.

Själva ordet indefinit betyder obestämd, men detta stämmer inte. Bättre är att säga att de indefinita pronomina inte syftar på något bestämt ord, alltså saknar unik referent, som jag skrev ovan.

De indefinita pronomina kan stå förenat eller självständigt:

Jag vet flera sätt att lösa det här på.
Evert känner alla i byn.

7.3. Interrogativa pronomen

Ordet interrogativ betyder frågande och de interrogativa pronomina är alltså frågepronomina. Hit räknas en mängd frågeord, t.ex. Vad? Vilken? Vem? Vems?

De interrogativa pronomina böjs efter genus och numerus:

Vilken av skidåkarna är snabbast?
Vilket av husen är det dyraste?
Vilka av varorna gäller rabatten?

Ett annat exempel på böjning är att Vem? som heter just Vem? i nominativ, men Vems? i genitiv.


8. Verb

Ordet verb kommer från latinet och betyder ord. Det mest typiska för verben är att de böjs i olika tempus, tidsformer. Verben uttrycker en handling eller ett tillstånd. Man brukar säga att ett verb uttrycker något man gör, t.ex. går eller finns. Att de kan böjas i olika tidsformer leder till att de naturligtvis även uttrycker något man gjorde, har gjort, hade gjort, skall eller kommer att göra. Förutom handlingar kan de uttrycka tillstånd, t.ex. universella sanningar, exempelvis att fyra och tre är sju.

8.1. Finit — infinit form

Verben delas in i finita och infinita verbformer. De infinita formerna är de som står förenat, t.ex.:

skall hoppa
har åkt

Till skillnad från de finita verbformerna, kan de infinita inte själva utgöra predikatet i en sats:

*Han hoppa mycket högt.
*När du åkt pulka klart?

Verbets grundform, infinitiven, är en infinit form som står efter att:

att skjuta, att leva, att se o.s.v.

De finita formerna står självständigt, och kan själva utgöra predikat i en sats.

Han åkte till Uppsala för att tentera miljörätt.
Hon bor i Vårgårda.
Tre plus fyra är sju.

8.2. Tempus

Verben har olika tempusböjningar, tidsformer, som visar när handlingen ägt rum i förhållande till talögonblicket. Här skiljer man på tre olika huvudgrupper, dåtid, nutid och framtid.

Då man talar om tempus i språk brukar man skilja på enkla och sammansatta tempus. Enkla tempusformer är sådana som skapas med hjälp av finita verbformer, d.v.s. helt enkelt ett verb. Sammansatta tempusformer är sådana som möjliggjorts tack vara att man satt samman ett hjälpverb med en infint verbform av huvudverbet.

Enligt Ljung/Ohlander (Allmän grammatik, s. 87) bör man räkna konditionalis till modusen. De påpekar även att andra ser konditionalis som en speciell typ av konjunktiv. I Anderssons bok (Grammatik från grunden) existerar konditionalis över huvud taget inte i registret. Modern engelsk grammatik (s. 133) tar upp konditionalis som ett tempus. Själv ser jag konditionalis som ett modus, se alltså konditionalis längre ner.

8.2.1. Dåtid

Om handligen ägt rum före talögonblicket talar man oftast om dåtid. Dåtid kan på svenska uttryckas med imperfekt (preteritum), perfekt och pluskvamperfekt.

Imperfekt av svaga verb (se nedan) bildas genom att ändelsen -ade läggs till stammen: hoppade, arbetade. Imperfekt räknas alltså som en finit verbform, då den själv kan utgöra predikatet i en sats:

Han bodde i Risätra.

De perfekta och pluskvamperfekta tempusen måste däremot ha ett hjälpverb. Perfekt och pluskvamperfekt tempus bildas med hjälpverbet ha tillsammans med supinumformen av det aktuella verbet. Supinumformen av ett svagt verb bildas ofta av stammen + -(a)t:

vila — vilat
hoppa — hoppat

Supinumformen är infinit — den kan inte ensam utgöra predikatet i en sats. Supinumformen kan egentligen inte göra speciellt mycket ensam. Tillsammans med olika tempusformer av ha kan den alltså däremot bilda två tempus.

Perfekt bildas med presensformen av ha (har) och pluskvamperfekt med imperfektformen av ha (hade):

Han har gått två kilometer.
Han hade festat tre dygn i rad nu.

I bisatser kan faktiskt supinumformen stå ensam utan något hjälpverb. Detta är då underförstått:

Det är inte troligt att han (har) gjort det.

8.2.2. Nutid

Om handlingen äger rum i talögonblicket, använder man verbets presensform, som är en finit form. Presens kan även användas utan att det för den skull betonar att handlingen sker just nu. Det kanske mer handlar om ett tillstånd. För att göra en berättelse mer levande, kan man även använda s.k. historiskt presens, d.v.s. man använder presens trots att händelsen tilldragit sig i det förgångna.

Vanligt presens: Åke skjuter fotbollen rakt genom grannens fönster.
"Allmänt presens": Jag har två malfiskar i mitt akvarium. Tre gånger fyra är tolv.
Historiskt presens: År 1066 utkämpas så slaget vid Hastings.

Även om meningarna här ovan kan tolkas olika i våra medvetanden, rör det sig ändå rent grammatiskt om samma form, presensformen, d.v.s. den form som består av verbstammen + -(a/e)r.

Presens kan på svenska även användas i futural betydelse. Det betyder att man använder verbets presensstam för att uttrycka något som skall ske i framtiden. I stället för att säga

I slutet av augusti [skall jag/kommer jag att] flytta till Linköping.

kan vi på svenska lika korrekt säga

I slutet av augusti flyttar jag till Linköping.

Denna konstruktion är på engelska omöjlig.

*At the end of August, I move to Linköping.

I stället måste meningen "översättas" till futurum:

At the end of August, I'll move to Linköping.

8.2.3. Framtid

Om en framtida handling använder vi oss i svenskan av futurum. Vi använder den speciella futurumformen, som består av skall/kommer att + infinitiven. De två meningarna kan verka vara tårta på tårta, men så är det faktiskt inte. Man kan ju uttrycka futurum utan att använda en futurumform av verbet, t.ex. med presens, som vi såg ovan. På ryska uttrycker man futurum genom att böja det perfektiva verbet i presens (Raz, dva, tri 1, s. 147).

Här följer några exempel på meningar med futurumkonstruktioner:

Du kommer helt säkert att älska dem!
Jag skall åka till Italien i sommar.
Vart skall du gå?

Dessa exempel är solklara fall på futurum. Det finns emellertid futurumvarianter i svenskan som kan vara knepigare (Allmän grammatik, s. 85). En av dem är futurum exaktum, som anger vad som vid en viss tidpunkt i framtiden skall vara gjort.

Klockan fem skall jag ha ringt fyra samtal, skrivit ut två rapporter och hämtat ungarna på dagis.
Den tjugonde februari skall jag ha gått ner fyra kilo.

I bland vill man dock betrakta framtiden ur det förflutnas synvinkel. Då använder man sig av futurum preteriti. Vill man ur det förflutnas synvinkel betrakta vad som vid en viss tidpunkt i framtiden (d.v.s. det som är framtid ur det förflutnas synvinkel) skall vara gjort tar man till futurum exaktum preteriti. Om inte förr, kan nog några exempel vara på sin plats nu:

Hon menade att han borde ha kommit hem för flera timmar sedan. (futurum preteriti)
Han skulle ha slutat röka i vecka två. (futurum exaktum preteriti)

8.3. Transitiva — intransitiva verb

Man delar in verben i två olika typer beroende på om de tar objekt eller inte. De intransitiva verben står utan objekt och de transitiva står med objekt. En del verb kan fungera både transitivt och intransitivt.

1. Han springer. (intransitivt)
2. *Hon köper. (transitivt)

I mening 2 krävs en bestämning till verbet, ett s.k. objekt. Man kan inte bara köpa, man köper alltid någonting:

Hon köper två kilo potatis.

Vill man ha en liknande betydelse, fast transitivt, får man i stället använda sig av verbet handla.

Stefan är på Konsum och handlar.

I mening 1 ovan kan verbet inte ta någon bestämning i form av ett objekt.

*Han springer en gran.

8.4. Verbets huvudformer

Ett verb kan stå i aktiv eller passiv form. Dessa två former kallas verbets huvudformer eller diates. Verbets diates kan alltså vara aktiv eller passiv. Följande exempel illustrerar skillnaden mellan aktiv och passiv form:

Aktiv: Bengt tvättar bilen.
Passiv: Bilen tvättas av Bengt./Bilen blir tvättad av Bengt.

Den passiva formen bildas här genom att det typiska r:et i presens byts ut mot -s (eller med hjälpverbet bliva). I övriga tempus bildas passivum med aktuell tempusform + s: tvättades, har tvättats, hade tvättats, skall/kommer att tvättas.

I engelskan och tyskan kan passivum endast bildas med hjälpverb (Modern engelsk grammatik, s. 134-136 respektive Modern tysk grammatik, s. 83, 87):

Bilen tvättas av Bengt. --> Bilen blir tvättad av Bengt.
engelska: The car is washed by Bengt.
tyska: Der Wagen wird von Bengt gewaschen.

Du kan läsa mer om aktiv och passiv form i avsnittet Agentadverbial.

8.5. Person

I många språk, dock ej i svenskan, böjer man verben efter den grammatiska person som är subjekt i satsen där de fungerar som predikat. I engelskan lägger man t.ex. ett -s till verbet i tredje person singular (Modern engelsk grammatik, s. 134):

I run — he runs

I tyskan är skillnaderna desto större. Nedanstående tabell illustrerar skillnaden i presensböjning av verbet komma i svenska och tyska (Modern tysk grammatik, s. 86). Som man kan se, saknar svenskan personböjning:

pronomen svensk personböjning tysk personböjning
jag: ich kommer komme
du: du kommer kommst
han, hon, den/det: er, sie, es kommer kommt
vi: wir kommer kommen
ni: ihr kommer kommt
de, Ni: sie, Sie kommer kommen

Tidigare upprätthöll man i svenskan en viss skillnad i böjning av verben. Det handlade då om singular — plural:

jag, du, han/hon/den/det kom är
vi, ni, de kommo äro

Detta kan vara bra att ha i åtanke när man vill försöka vara lite gammaldags. Min handledare Inger Döhl berättade om en reklamkampanj av IKEA, som kunde ha slutat med stora reklamskyltar med följande text:

*Tomten äro här.

Det rätta var naturligtvis "Tomten är här." eller "Tomtarna äro här.".

8.6. Tema

Temaformer brukar man kalla de former man måste kunna av ett verb för att kunna böja det helt och fullt i alla former som behövs. I svenskan innehåller temat infinitiven, imperfekten och supinumformen.

Om man tar bort det -a som oftast kännetecknar infinitiv och i stället lägger till -ar, brukar man få presensformen (som ju i svenskan är lika för alla personer). Med hjälp av imperfekten kan vi bilda just imperfekttempus och med supinumformerna får vi perfekt och pluskvamperfekt.

Temat av verbet skratta är skratta, skrattade, skrattat. De övriga formerna bildas enligt följande mönster:

skratta --> skratt --> skrattar (presens)
skrattade (imperfekt)
skrattat --> hade/har skrattat (pluskvamperfekt/perfekt)

Med det här exemplet verkar temat överflödigt — man hade ju kunnat bilda alla former utifrån bara infinitiven! Det är helt rätt — när det gäller regelbundna verb. Men läs igenom nästa avsnitt och tänk sedan igen på vilka former man måste kunna av ett oregelbundet verb för att kunna böja det ordentligt. Just det! Temaformerna.

8.7. Regelbundna och oregelbundna verb

Verb kan böjas på två sätt, regelbundet eller oregelbundet. De regelbundna böjs enligt ett visst mönster som är lika för dem alla. De får t.ex. en viss ändelse på slutet:

bor, bodde, bott
läsa, läste, läst
sova, sov, sovit
hitta, hittade, hittat

Ovanstående verb är ganska lika och räknas alltså till de regelbundna verben i svenskan. På grund av de små olikheterna brukar man föra dem till olika konjugationer, som läsaren kan fördjupa sig i längre fram.

Till de oregelbundna verben för man sådana verb vars former inte liknar varandra speciellt mycket. Verben kan t.ex. ha avljud eller andra konstigheter för sig:

gå, gick, gått
vara, var, varit
(konstigheterna märks i presens: jag är)
skriva, skrev, skrivit

I bland delar man upp dem i ännu fler grupper, eftersom en del kanske böjs regelbundet till en viss del, men ändå inte helt regelbundet. I tyskan har man svaga, starka och oregelbundna verb.

8.8. Konjugationer

Konjugationerna är helt enkelt verbens motsvarighet till substantivens deklinationer. De verb som böjs på liknande sätt förs till samma konjugation. De regelbundna verben förs till tre olika konjugationer och de oregelbundna till en fjärde. Det kan kanske tyckas lite märkligt att dela in de regelbundna verben i grupper beroende på böjning — om de nu böjs så lika — men det är de små skillnaderna man vill komma åt, sådant man egentligen bara är intresserad av om man lär sig svenska som utlänning och alltså inte riktigt kommit in i det där med vad som "känns rätt".

8.9. Modus

Modus betyder uttryckssätt och talar om för oss vilken inställning till verbet den talande har, vilken verklighetsstatus verbet har. De tre vanligaste modusen i svenskan är indikativ, konjunktiv och imperativ. Dessutom redogör Erik Andersson för moduset opativ (Grammatik från grunden, s. 42) medan författarna till Allmän grammatik (s. 87) menar att konditionalis kan räknas som modus. Konditionalis brukar annars räknas som ett tempus. Jag kommer attt redogöra för samtliga ovan nämnda modus under den här rubriken:

8.9.1. Indikativ

Indikativ är den vanliga verbformen som allra oftast används. Den används då det uttalade är ett verkligt förhållande, t.ex.:

Han springer fort.
Hon lever länge.

8.9.2. Konjunktiv

Konjunktiv anväds för att beskriva en tänkt handling, en önskan eller fruktan:

Jag önskar att han sprunge fortare.

Denna form kan verka onödigt gammaldags och högtravande. I stället säger vi oftast

Jag önskar att han sprang fortare.

Denna form sammanfaller men imperfektformen, som ju också kallas preteritum. I just det här fallet, där den har en modal funktion, brukar man kalla den modalt preteritum. Denna ersätter alltid konjunktiv vid svaga verb, som inte har någon speciell konjunktivform.


Byråkraterna talar i imperativ, så ock agitatorerna.
Ingenjörerna talar i indikativ, så ock ombudsmännen.
De som ville att konjunktiven bestode, om möjligt vore, måtte ej vara många.

Alf Henriksson


8.9.3. Imperativ

Imperativ är uppmaningsformen. Den används vid en befallning eller en order, men även vid mer positiva uppmaningar, som t.ex. en inbjudan:

Giv akt!
Sväng till vänster i nästa korsning!
Slå dig ner!
Kom in!

I de flesta fallen ovan består alltså imperativen av verbets stam. I fallet Slå! sammanfaller imperativen med infinitiven. Vanligare än i fallet med ordet slå är dock att infinitiven slutar på -a:

Städa ditt rum!
Tvätta händerna!
Spela inte så högt på stereon! Jag kan nämligen inte koncentrera mig på specialarbetet!

8.9.4. Opativ

Opativ hade jag aldrig hört talas om innan jag öppnade Erik Anderssons Grammatik från grunden. Opativen anger en tänkt handling som oftast inte är förverkligad. Idag är den så ovanlig att den nästan enbart förekommer i fasta uttryck, t.ex.

Leve konungen!

Man böjer alltså inga verb i opativ längre, och tur är väl kanske det.

8.9.5. Konditionalis

Order konditionalis kommer via conditionalis ursprungligen från det latinska ordet conditio som betyder villkor. Konditionalis används då satsinnehållet är hypotetiskt och förenat med ett villkor. I en del språk kan man genom ändelser visa att det rör sig om konditionalis. I svenskan använder vi oss av hjälpverb:

Om du var lika dum som du är söt, skulle du ha en IQ som en tallrik filmjölk.

Då konditionalis är ett modus och alltså existerar vid sidan av satsens tempus, kan en sats med konditionalismodus stå i olika tempus. Detta kan verka självklart, men i exempelvis Modern engelsk grammatik (s. 133) framställer man konditionalis som ett eget tempus, vilket gör att man tvingats införa begreppen konditionalis I och konditionalis II för att täcka in alla varianter. (Det är troligt att författarna till Modern engelsk grammatik inte är de första, men jag har inte kunnat kolla upp detta.)

Konditionalis finns alltså även i engelska:

If you were as stupid as you're sweet, you would have the same IQ like a plate of processed sour milk (Och ja, jag har slagit upp filmjölk i en ordlista!)

Intressant är dock, att jag ju faktiskt böjt be i konjuntiv... På tyska blir det likadant. Det är ju lite mystiskt.

I min Modern tysk grammatik står ordet konditionalis över huvud taget inte med i registret. Min språkkänsla säger mig dock att meningen bör se ut så här:

Wenn du so blöd wärest, wie du nett bist, würdest du eine IQ wie ein Teller mit Sauermilch haben.

8.10. Modala hjälpverb

Ordet modalt i beteckningen modalt hjälpverb har naturligtvis med ordet modus att göra. Modala hjälpverb är alltså sådan verb som har ett uttryckssätt inbyggt i sig och uttrycker den talandes förhållande till huvudverbet.

Således är skola, vilja, kunna och böra exempel på svenska modala hjälpverb. Det modala skall får inte förväxlas med det futurumbildande skall:

Jag skall åka till München under sommarlovet. (futurum)
Doktorn säger att jag skall ligga till sängs i två veckor. (modalt)

I det första fallet handlar det om ren futurum. Det är bara ett kallt konstaterande. I det andra fallet handlar det om ett tvång, ett måste. Det är doktorn som har bestämt, uttryckt sin vilja angående sängliggandet.

De modala hjälpverben uttrycker förhållningssättet till det uttalade: tvång, vilja, förmåga o.s.v.

Jag [skall/vill/kan/bör] göra läxan genast!

Ett vanligt grammatiskt fel, speciellt i talspråk, benämns dubbel supinum. Det innebär att man i stället för infinitivformen använder supinumformen av ett verb efter ett modalt hjälpverb i perfekt eller pluskvamperfekt:

Han hade kunnat göra det. --> *Han hade kunnat gjort det.
Hon har inte velat sjunga.
--> *Hon har inte velat sjungit.

8.11. Aspekter

Avsnittet om verb började jag skriva på efter att ha gått lite djupare in på verbböjning i ryskan, och jag känner att jag fått ett vidare perspektiv på ämnet. I svenskan har vi ju tre olika tempus för dåtid, men jag anser att det bara borde vara huvudgruppen dåtid som kan kallas tempus. Sedan man fått klart för sig att handlingen skett i det förflutna, handlar det egentligen bara om nyansskillnader som inte har så mycket med tid att göra, utan mer om handlingens aspket, d.v.s. huruvida den är påbörjad, fullbordad, pågående o.s.v.

Detta återkommer i många språk, om än i lite maskerad form. I tyskan använder man olika konjunktioner för när beroende på om det handlar om en upprepad eller en enstaka handling (Modern tysk grammatik, s. 181):

Als er den Jungen sah, lächelte er. (När han såg pojken, log han.) — enstaka handling

Wenn er zum Mittag gegessen hatte, ging er immer is Kino. (När han /hade/ ätit middag, gick han alltid på bio.) — vana

I engelskan skiljer man också på om något sker en enstaka gång eller om det handlar om en vana eller en upprepning (Modern engelsk grammatik, s. 144-145):

She does her homework between seven and eight p.m. every day. (Hon gör sin hemläxa mellan sju och åtta på kvällen dagligen/varje dag.) — vana

He can't come out and play football right now, since he's just doing his homework. (Han kan inte komma ut och spela fotboll just nu, eftersom han gör sin hemläxa.) — enstaka handling

I Grammatik från grunden (s. 42) menar författaren Erik Andersson att imperfektum hellre borde kallas preteritum.

I det ryska språket finns bara ett tempus för dåtid, och det kallas preteritum (Raz, dva, tri 1, s. 148-149). I stället uttrycks de nyansskillnader mellan fullbordade och ofullbordade handlingar vi i svenskan upprätthåller med perfekt och pluskvamperfekt genom att det är olika sorters verb man böjer i preteritum. Man har ett s.k. aspektsystem där verben förekommer i par, ett perfektivt och ett imperfektivt verb. De perfektiva verben uttrycker fullbordade handlingar medan de imperfektiva uttrycker ofullbordade.

I svenskan uttrycker vi i en perfektiv aspekt genom att i dåtid välja att böja verbet i perfekt eller pluskvamperfekt i stället för i imperfekt. I ryskan böjer man det perfektiva verbet i preteritum, i stället för det imperfektiva som man valt om det varit frågan om en ofullbordad handling:

imperfektiv aspekt perfektiv aspekt
svenska Jag åt kvällsmat. Jag hade/har ätit kvällsmat.
ryska Ja uzjinal. Ja pouzjinal.

8.12. Gerundium

"Vad sjutton är det där för något?" tänker nog läsaren nu. När man läser på inför ett prov, är det ju lätt hänt att man glider in på andra saker i läroboken än just dem man har att banka in i skallen till provet. De där andra sakerna är ju alltid mycket intressantare, precis som att städa rummet, se på teve eller ringa klasskompisar man aldrig ringer annars.

För några veckor sedan skulle jag i alla fall ha prov i ryska, och satt och bläddrade i lärobokens grammatik, fick se ett avsnitt med rubriken "Gerundier" och tänkte i mitt stilla sinne just: "Vad sjutton är det där för något?"

Jag läste vidare och fick klart för mig att gerundier används i meningar som uttrycker samtidighet. Nationalencyklopedin (band 7, s. 439) definierar gerundium som en "grammatisk term för en infinit verbform med substantivisk funktion och böjning". Följande exempel ges i Raz, dva, tri 2:

När de åt middag tillsammans började de tala om ekologi.

I den ryska satsen är ordet för äta middag inte böjt i preteritum pluralis som det borde. Dessutom saknas ett ord för när, vilket tyder på att äta middag i det här fallet står i gerundium. Inom parentes finns också en variant med ordet för när och en preteritumböjning, vilket betyder att man använder gerudium vid satsförkortningar. På svenska skulle "när de åt middag" kunna bytas ut mot t.ex. "ätandes middag", vilket skulle vara den svenska gerundiumböjningen.

Ovanstående är lite personliga gissningar, då de två grammatikor jag haft tillgång till helt saknat uppgifter om gerundium. Jag tror emellertid inte mina slutsatser emotsägs av vare sig Nationalencyklopedin (band 7 s. 439) eller Raz, dva, tri 2 (s. 172-175).

8.13. Particip

Klassiskt räknas particip som en speciell verbform, medan t.ex. Erik Andersson (Grammatik från grunden, s. 43) tycker att particip kan föras till en egen ordklass.

Participerna fungerar som en slags adjektiv. Det finns två olika typer av participer, nämligen presensparticip (oböjliga) och perfektparticip (böjs som adjektiv). Båda formerna är infinita.

8.13.1. Presensparticip

Presensparticipen är oböjlig och bildas av verbts stam med ändelsen -ande (som efter betonad vokal blir -ende). Eftersom participer fungerar som adjektiv, kan de naturligtvis kompareras. De kan dock inte kompareras med hjälp av ändelser, vilket är helt normalt för många långa adjektiv, utan det måste ske med mer (komparativ) och mest (superlativ):

positiv komparativ superlativ
talande mer talande mest talande
åtsmitande mer åtsmitande mest åtsmitande
störande mer störande mest störande

Ur exemplet kan vi se att man, då man gör presensparticip av delbara verb, ofta sätter den s.k. verbpartikeln sist:

klänningen smiter åt — en åtsmitande klänning

Det är lätt att blanda ihop andra ord som slutar på -ande med presensparticiper, t.ex. främmande. Försök söka ett lämpligt verb, så inser du att du är på villovägar: *att främma.

8.13.2. Perfektparticip

Perfektparticipen böjs som ett vanligt verb och kan oftast kompareras med ändelser, även om detta naturligtvis undviks i bland. Den bildas hos svaga verb med -d eller -t:

akta — en aktad man
spela in — ett inspelat program
lära — en lärd man

Beroende på vilken typ av verb perfektparticipet är bildat av, har det olika betydelse.

Om verbet är transitivt, blir betydelsen passiv. Huvudordet blir dessutom objekt:

en hyllad talare — en talare som hyllats

Om verbet är intransitivt, blir betydelsen aktiv:

en sprucken ballong — en ballong som spruckit

8.14. Deponens

Deponens talar man om då det gäller vissa verb som slutar på -s utan att vara passiva. De uttrycker en ömsesidighet som annars kan uttryckas med hjälp av det reciproka pronomenet varandra:

Flickorna slår varandra. — Flickorna slåss.

8.15. Kopula

Kopulaverb är sådana verb som egentligen inte uttrycker någon speciell handling eller något förhållande. På svenska har vi verben vara och bliva:

Han är psykopat.
Hon är läkare.

På ryskan har man insett hur löjligt det är med ett verb som egentligen inte betyder något, så man sätter helt enkelt bara ut tankstreck:

Ona — medsestra. — Hon är sjuksköterska.

Kopulaverbet har egentligen bara en funktion och det är att tala om för oss i vilket tempus satsen står. Det är ju bara verben som kan tempusböjas. I ryskan är det emellertid så smart uträknat, att man bara använder talstrecksmetoden i presens. I de andra tempusen måste man ju tala om i vilket tempus satsen står, ty inte heller på ryska kan ord ur andra ordklasser än verb tempusböjas.


9. Adjektiv

Adjektiv är bestämningar till substantiv och pronomen och kongruensböjs efter sina huvudord. De betecknar en egenskap. Därför kan man säga att adjektiven är ganska osjälvständiga till sin karaktär; medan substantiven har genus, numerus o.s.v., böjs i stället adjektiven efter de substantiv de bestämmer:

en blå bil — en grön bil
ett blått hus — ett grönt hus
tre blåa bilar — tre gröna bilar

Adjektiven berättar för oss hur något är beskaffat, och brukar i satser stå som attribut eller predikativ. Adjektivens osjälvständighet gäller naturligtvis inte för alla språk. I engelskan böjer man inte adjektiven över huvud taget (Modern engelsk grammatik, s. 160):

en grön bil — ett grönt hus — tre gröna bilar
a green car — a green house — three green houses

I tyskan böjer man adjektiven bara när de står som attribut, alltså inte när de fungerar som predikatsfyllnad (Modern tysk grammatik, s. 62):

en grön bil — Bilen är grön.
ein grüner Wagen — Der Wagen ist grün.

Adjektiven böjs i bland efter genus, men detta börjar luckras upp alltmer. Adjektiv som bestämmer maskulina huvudord får nämligen ändelsen -e:

den stora frun och den lille mannen

På tyska och ryska böjs adjektiven även i kasus (Modern tysk grammatik, s. 62-65 respektive Raz, dva, tri 1, s. 129):

svenska: en blå kjol — Hon köper den blå kjolen.
ryska: sinjaja jubka — Ona pokupajet sinjuju jubku.
tyska: ein blauer Rock — Sie kauft den blauen Rock.

En form som används när någon annan inte är motiverad kallas omarkerad form. När det gäller adjektiv är det neutrum som är den omarkerade formen. Om ett utrumt eller pluralt huvudord saknas, använder man den omarkerade formen:

Att lära sig grammatik är inte svårt. (Jfr.: Det är inte svårt att lära sig grammatik.)

Förutom kongruensböjningen som bestäms av huvudordet, kompareras även adjektiven. Det är en böjning som anger grad och den har ingenting med substantivet att göra. De tre kompareringsgraderna är positiv, komparativ och superlativ:

positiv komparativ superlativ
sjuk sjukare sjukast
stor större störst
liten mindre minst

Med ändelser kan adjektivet kompareras på tre olika sätt (se tabellen). Sjuk böjs svagt, vilket innebär att det får ändelserna -are och -ast. Stor böjs egentligen också svagt, men det får omljud och konsonantfördubbling. Detta är vanligt och förekommer i flera språk, bl.a. engelska och tyska (Modern engelsk grammatik, s. 164 respektive Modern tysk grammatik, s. 71):

svenska: stor, större, störst
engelska: big, bigger, biggest (konsonantfördubbling)
tyska: gross, grösser, der grösste (vokalväxling)

Det sista adjektivet, liten, kompareras starkt (oregelbundet). Det betyder att de båda andra formerna skiljer sig markant från den första och kan heller inte härledas ur denna.

En del adjektiv kan dock inte kompareras med ändelser som ovan, utan i stället måste man ta till orden mer och mest. Detta kallas perifrastisk komparation och gäller adjektiv som slutar på -ad, -ande och -ende, samt en del mycket långa adjektiv. Det låter helt enkelt fel och klumpigt att böja vissa ord med ändelser:

korkad, *korkadare, *korkadast --> korkad, mer korkad, mest korkad
lockande, *lockandeare, *lockandeast --> lockande, mer lockande, mest lockande

Även på engelska komparerar man de flesta tvåstaviga och alla längre adjektiv (Modern engelsk grammatik, s. 160-161) med mer och mest (more och most):

interesting, more interesting, most interesting

Ryssarna kan komparare med sina ord för mer och mest, nämligen boljeje respektive samyj, men det finns även andra sätt (Raz, dva, tri 1, s. 131, Jan Hars, rysklärare):

kall, kallare, kallast — cholodnyj, boljeje cholodnyj, samyj cholodnyj

I det här sammanget är dock ryskan lite märklig. Ordet för mest, samyj, böjs, liksom adjektivet, efter huvudordet. Jag skulle vilja se mer och mest som adverb (De bestämmer ju graden av ett adjektiv, och är alltså gradadverb.), men det fungerar liksom inte på ryska. Kanske ser ryssarna samyj som ett adverb som böjs som ett adjektiv. Exempel:

det kallaste vattnet — samaja cholodnaja voda
den kallaste vinden — samyj cholodnyj veter

Adjektiv kan stå förenat (tillsammans med ett huvudord) eller självständigt (med huvudordet utelämnat):

Det här är en bra bok! — Det här är en bra! (demonstrativt)

Detta gäller även komparativ- och superlativformerna. Då används de utan att någon jämförelse egentligen sker:

Olav är en äldre herre.

Detta kallas absolut komparativ, eftersom ingen jämförelse sker (komparera, jfr. eng. comparejämföra). Motsatsen är relativ komparativ. Även absolut superlativ förekommer.

I bland säger man att man substantiverar adjektiv. Då använder man dem som substantiv och låter dem ha substantivets funktion i satsen, men böjer dem ändå som adjektiv:

Våra grannar tillhör de fisförnäma.

En del adjektiv kan inte kompareras. Hindret är då inte språkligt, utan logiskt. Detta gör att de komparerade formerna kanske kan användas poetiskt, men knappast i något praktiskt sammanhang. Det finns ingenting som kan vara trekantigare än något annat. Ett äkta par kan inte vara mer gift (?giftare) än något annat. En sedel kan inte vara mer äkta än en annan, o.s.v.

Erik Andersson (Grammatik från grunden, s. 36) menar att de adjektiv som alltid kan kompareras, som är graderbara, ofta förekommer parvis som motsatsord:

liten — stor
ful — vacker
gammal — ung

Här fortsätter Andersson med ett intressant resonemang kring dessa. Han menar att ett av orden används mer allmänt:

Hur gammal är Sara?

Vet vi att Sara inte är speciellt gammal, säger vi i stället kanske:

Hur ung är Sara?

Om små barn säger vi ju gärna:

Så stor du har blivit!

Vissa adjektiv har suppletiv komparation. Detta innebär att de saknar vissa komparationsgrader. För dessa får man i stället använda andra adjektiv som har den aktuella formen och som har liknande betydelse. Ett exempel är liten ovan, som heter mindre och minst i komparativ respektive superlativ. Det är inte bara i komparationen som kan vara suppletiv. Kongruensböjningen med avseende på numerus är i det här fallet suppletiv; liten heter i plural små.

En term som används när man diskuterar adjektiv är ellips (Allmän grammatik, s. 74-75). Ordet betyder "utelämning" och används när man utelämnat ord, inte på grund av att de är onödiga, utan på grund av att de redan är kända av läsaren. Vi kan inte gärna säga bara

*Jag vill gärna ha den mindre.

Däremot kan vi säga

1. Du säger alltså att jag får välja mellan den större och den mindre bilen.
2. Jag vill gärna ha den mindre.

för då vet vi ju vad mindre syftar på. Denna typ av utelämnande av ett redan känt ord kallas ellips. Mindre i mening 2 är alltså inte något substantiverat adjektiv, utan helt enkelt ett vanligt adjektiv. I meningen

Var är den gamle?

handlar det däremot om ett substantiverat adjektiv, eftersom vi vet vad den gamle syftar på utan att någon behöver nämna det för oss. Det är ju helt enkelt en gammal man.

Substantiverade adjektiv kan enligt Ljung/Ohlander (Allmän grammatik, s. 73-75) delas upp i två grupper: opersonliga och personliga. Substiverar man adjektivet god har man kanske avsikten att att använda det opersonligt:

Det goda skall segra!

På samma sätt kan vi substantivera adjektivet gammal, men i stället använda det personligt:

Den gamle satt fortfarande på parkbänken när jag gick hem från jobbet.

Både de substantiverade adjektiv som används personligt och de som används opersonligt kan användas antingen allmänt eller inskränkt. "Det goda skall segra!" ovan är ett exempel på allmän användning. Då åsyftar man det goda i största allmänhet. I följande mening används det med inskränkt betydelse:

Det goda med den här glassen är just smaken!

Då har vi koncentrerat användandet av det goda till ett visst särsikilt föremål e.d. På samma sätt kan man göra då de substantiverade adjektiven används personligt. Då finns även undergrupper för användande i singular och plural liksom i bestämd och obestämd form (Det senare gäller dock endast inskränkt betydelse.).


10. Adverb

Adverben kan man säga att de är verbens motsvarigheter till substantivens adjektiv. De fungerar alltså som bestämningsord åt ett verb, ett adjektiv, ett annat adverb eller i vissa fall åt en hel sats, och bildar tillsammans med detta en verbfras. Adverben berättar för oss hur något görs, var det görs och när det görs, bara för att ta några exempel. De beskriver alltså omständigheter av olika slag. Det här betyder att många olika typer av ord förs till adverben, och man kan lite skämtsamt säga att ordklassen adverb är grammatikens slasktratt.

Ad betyder till, och verbum betyder ord, och det är alltså så termen adverb uppstått; adverben är ju bestämningar till ord, dock inte vilka ord som helst (se ovan).

För att enkelt skilja på adjektiv och adverb bör man lära sig att adverben inte kongruensböjs i genus och numerus som adjektiven, vilket är naturligt med tanke på att inte heller svenska verb gör detta:

adjektiv adverb
Bilen är snabb. Bilen kör snabbt.
Bilarna är snabba. Bilarna kör snabbt.

I fallet ovan bestämmer adverbet ett substantiv. Nästa exempel illustrerar hur adverb kan vara bestämningsord till adjektiv:

en mycket god smörgås
en alltför liten skjorta

På samma sätt kan adverben fungera som bestämningar åt andra adverb (som då ofta är bestämningar åt verb):

Smörgåsen smakade mycket gott.

Adverben och adjektiven skiljer sig åt på ytterligare en väsentlig punkt, nämligen följande: Medan adjektiven i en sats normalt fungerar som attribut eller predikatsfyllnad, är adverben i stället adverbial. Undantaget som bekräftar regeln är adverbattribut (se avsnittet Adverbial). Adverben skiljer sig också från adjektiven genom att de är hårdare knutna till vissa grupper:

Motsvarande grupper finns hos adverbialen, varför jag inte givit mig in på någon djupare översikt här. I stället hänvisar jag läsaren till avsnittet Adverbial längre fram. Länkarna i uppställningen ovan pekar på respektive adverbial. Klickar du på villkorsadverb, kommer du till stycket om villkorsadverbial.

Precis som adjektiven kompareras också adverben:

Många tycker Astrid Lindgren skriver bra, men jag undrar om inte fler tycker Selma Lagerlöf skriver bättre. Experterna är dock eniga: August Strindberg skriver bäst.

Adverbet bra ovan kompareras, precis som sin adjektivkusin, oregelbundet.

Adverben kan vara av tre typer, nämligen dessa:

  • enkla: ofta, då, hur
  • avledda: troligen, förmodligen, antagligen
  • sammansatta: alltjämt, överallt, därav, hitåt

11. Räkneord

Räkneorden är sådana ord som anger ett bestämnt antal eller en ordningsföljd. De delas upp i grundtal och ordningstal, där grundtalen är de vanliga siffrorna (ett, två, tre o.s.v.), medan ordningstalen anger en ordningsföljd (första, andra, tredje o.s.v.). Erik Andersson (Grammatik från grunden, s. 40) anser att det vore enklare att föra räkneorden till pronomenen i stället, och där låta dem höra till en undergrupp till de indefinita pronomina. Grundtalen och ordningstalen skulle tillsammans med ord som många, någon och kallas indefinita kvantitativa pronomen.

11.1. Grundtal

Grundtalens vanligaste satsdelsfunktion är som attribut till ett substantiv:

fem kilo potatis
tre elever

Det som är så speciellt med just grundtalen är att de inte endast kan skrivas med bokstäver. De har sina alldeles egna grafem, nämligen siffrorna. Grundtalen är oböjliga, förutom en, som heter ett i neutrum. De har normalt inga avledningsmöjligheter, förutom grundtalen ett till tolv som kan substantiviseras: ettetta, sjusjua. Mycket stora tal kan också fungera som substantiv, och böjs då också i numerus: miljon-er. Räkneordet en/ett skiljer sig genom sin starkare betoning från den obestämda artikeln:

1. Han såg en vacker flicka på samhället.
2. Per var lite besviken. Han hade bara sett en vacker flicka på samhället.

I exempel 1 är en obetonat och fungerar alltså som obestämd artikel, medan det i exempel 2 är betonat och således är räkneord — det var inte två eller tre vackra flickor på samhället, utan bara en. Engelskan skiljer sig från svenskan och tyskan genom att den obestämda artikeln inte sammanfaller med räkneordet för en:

grundtalet 1 obestämd artikel
engelska one a/an
svenska en/ett en/ett
tyska ein/eine ein/eine

Det ryska ordet för en, odin, kan böjas inte bara i genus och kasus, utan även i numerus, vilket betyder att man på ryska kan böja en i plural. Då har dock ordet den överförda betydelsen ensam (Raz, dva, tri 1, s. 137):

Han är ensam. — On odin.
De är ensamma. — Oni odni.

11.2. Ordningstal

Ordningstalen anger som vilken i ordningen någon eller något kommer, och det är endast första och andra som böjs efter huvudordets genus (I Västergötland brukar även månader bli maskuliner: den andre juni).

Han var den andre pojken i mål.
Hon var den första kvinnan som flög ensam över Stilla havet.

Också ordningstalen kan skrivas med siffror, men då måste man lägga till -:a (-:e):

den 5:e deltagaren
Han kom på 1:a plats.

I datumangivelser undviker man dock detta:

den 23 mars
den 6 februari


12. Prepositioner

Prepositioner är oböjliga småord, som anger relationer av något slag, ofta rums- eller tidsrelationer. Som vanligt när det gäller grammatiska termer kommer ordet från latinet, och det betyder att en preposition skall stå före just platsen och ange vilken relation till den som avses.

Vi har kanske ett bord, och med hjälp av en preposition kan vi sedan ange vilken relation en vas har till bordets plats:

Vasen står på bordet.
Vasen står under bordet.
Vasen står bredvid bordet.

De kan också ange tidsrelationer:

Han var där före mig.
Det var under matcherna han var som lyckligast.
Efter konserten susade det i öronen i flera dagar.

Prepositionerna är ofta något av det besvärligaste att lära sig i ett nytt språk, och de kan sällan översättas på ett enkelt och entydigt sätt. Varför heter det t.ex. under tiden? Man blandar gärna in rumsrelationerna när man skall lära sig hur de uttrycker tidsrelationer, och allt blir en enda röra.

Också andra relationer kan uttryckas med prepositioner:

Han var röd i ansiktet av ilska.
Denna julnatt somnade Tyko Jonsson i vredesmod.

I många språk, t.ex. tyska och ryska (Modern tysk grammatik, s. 14-33 respektive Raz, dva, tri 1, s. 139-142), styr prepositioner olika kasus:

Ich gehe durch den Wald. (ack., nom.: der Wald) — Jag går genom skogen.
Ja na balkone. (lok., nom.: balkon) — Jag är på balkongen.

Förr styrde också svenska prepositioner olika kasus. Rester av detta finns i vissa uttryck. Ett exempel är prepositionen till, som styrde genitiv (Allmän grammatik, s. 52-53). Detta märks i följande uttryck:

till havs
till fots
vara till lags
till skogs


13. Interjektioner

Interjektionerna är egentligen den roligaste ordklassen, eftersom det är här man hittar många fula ord. Det är också här känslouttryck (O!, Aj! och Usch!) och hälsningsfraser (Hallå!, Tjänare! och Adjöken!) finns, så kan du ett språks interjektioner kan du se varenda dålig actionfilm på det språket otextad. Till interjektionerna hör också svordomar (Fan!, Jävlar! och Helvete också!), ljudhärmande ord (Vrooom!, Boom! och Pang!) och svarsord (Ja, Jo och ). De ljudhärmande kallas med ett finare ord för onomatopoetiska interjektioner (Allmän grammatik, s. 141).

Interjektioner kan stå självständiga:

Aj!
Å!
Hej!

De kan också stå tillsammans med en mening, före, i eller efter:

Å, Lena, så roligt att se dig!
Det är ju häftigt, för tusan!
Det har du fan så rätt i!

I bland kan de dock byggas ut med bestämningar:

Kors i taket!
Fan i helvete!

Det är också vanligt att ord från andra ordklasser blivit stående uttryck i vissa av sina böjningar och därför ansetts tillhöra också interjektionerna. Uttrycket

Hjälp!

är både en interjektion och imperativformen av verbet hjälpa. Andra exempel är

Gud, vad du är dum!
Toppen!
Strålande!

Interjektionerna indelas i primära och sekundära (Allmän grammatik, s. 141-142). Interjektionsuttryck som innehåller ord från andra ordklasser, t.ex. Kors i taket!, kallas sekundära. Interjektioner är oböjliga och har heller inga avledningsmöjligheter, utom i undantagsfall:

Oj!att oja sig.

Vid satsanalys bortser man normalt från interjektionerna, eftersom de inte brukar ha något med andra satser att göra. Ett undantag är naturligtvis vid direkt anföring (Aj! är här direkt objekt.):

"Aj!" skrek Pelle då han slog hammaren på tummen.

I vissa fall, då interjektioner uppträder självständigt, kan de ses som mycket förkortade meningar:

— Vet du var Säffle ligger?
— Ja.
(= Jag vet var Säffle ligger.)


14. Konjunktioner — subjunktioner

Det finns två olika sorters konjunktioner: samordnande och underordnande. De sistnämnda kallas även subjunktioner. För att förstå det här avsnittet bör du först läsa avsnittet Huvudsats och bisats nedan. De samordnande konjunktionerna håller samman två satser av samma sort, vanligen huvudsatser. De underordnande konjunktionerna inleder en underordnad sats (bisats).

14.1. Samordnande konjunktioner

Samordning av satser kallas med ett finare ord för paratax. De samordnande konjunktionerna är oböjliga och delas upp i fem olika grupper beroende på vilka relationer som finns mellan de satser de fogar samman:

  • kopulativa/additiva (sammaställande): Jag äter upp all mat och låter brorsan svälta.
  • disjunktiva (särskiljande): Han var trött eller så tyckte han inte om det.
  • adversativa (motställande): Hon verkade stark, fast egentligen var hon vek.
  • explanativa/kausala (förklarande): Jag stod inte ut för de spelade alltför högt.
  • konsekutiva (följdverkande): Olle satt kvar, så det blev inte folktomt där.

Som läsaren säkert märker innebär kopulativ relation att de båda satserna liknar varandra på något sätt. En disjunktiv relation betyder att de olika satserna är alternativ till varandra. Är relationen adversativ, är den ena satsen förvånande med tanke på den andra. En explanativ sats förklarar det som nämnts i den vidstående, medan en konsekutiv talar om vilken följden blir eller blev.

Nedan följer en uppställning på konjunktioner ur de olika grupperna:

  • kopulativa/additiva: och, samt
  • disjunktiva: eller
  • adversativa: men, fast, utan, icke
  • explanativa/kausala: för, ty
  • konsekutiva:

En del samordnande konjunktioner kan bara binda samman enkla satsdelar och bisatser, men inte hela huvudsatser (Allmän grammatik, s. 177). Ett exempel på detta är konjunktionen samt:

Jag tittade på teve och min man dammsög.

(och samordnar två hela huvudsatser.)

*Jag tittade på teve samt min man dammsög.

(samt kan inte samordna hela huvudsatser.)

Det kan vara extra besvärligt i kurvor när det är halt samt om däcken är slitna.

(samt samordnar två bisatser.)

Han köpte ett paket Marlborough, Dubbeldaim samt Aftonbladet.

(samt samordnar enkla satsdelar — objekt.)

I svenskan har vi en preposition och en konjunktion som låter och stavas lika: utan. Detta gör att många blandar ihop dessa då de läser frammande språk:

Jag kommer utan min bror. Jag kommer inte, utan stannar hemma.
Ich komme ohne meinen Bruder. Ich komme nicht, sondern bleibe zu Hause.
I'll be there without my brother. I'll not be there, but stay at home.

14.2. Underordnande konjunktioner (subjunktioner)

Underordnande konjunktioner inleder alltid bisatser (som både kan vara överordnade och underordnade, se avsnittet Huvudsats och bisats) av olika slag. De brukar delas upp i grupper beroende på vilken typ av bisats de inleder. Vid sidan om subjunktionerna finns t.ex. relativa pronomen som även de inleder bisatser (relativbisatser).

14.2.1. Deskriptiva

(Källor: Allmän grammatik, s. 192.)

Deskriptiva subjunktioner kallas också sättskonjunktioner. De inleder bisatser som är förklarande, d.v.s. uttrycker på vilket sätt något görs och fungerar som adverbial:

Hon sköt honom genast utan att tveka.
Man får vattnet att strömma fortare genom att fälla upp spaken.

Exempel är därigenom att, utan att, genom att, i det att.

14.2.2. Kausala

Kausala subjunktioner inleder en orsaksbisats som ger en orsak till och förklarar varför det som skett i den överordnade satsen skett:

Däcket var tomt, eftersom någon skurit sönder det med ett rakblad kvällen innan.

Exempel är därför att, för att, eftersom, emedan och .

14.2.3. Konsekutiva

Konsekutiva subjunktioner inleder en följdbisats som talar om vilken följden blir av handligen i den överordnade satsen:

Jag lämnar en liten bit, så att Nisse inte blir ledsen då han kommer hem.

Exempel är att, så att.

14.2.4. Finala

De bisatser som inletts av en final subjunktion kallas avsiktsbisatser och berättar vilken avsikten med handligen i den överordnade satsen är:

Jag klår upp honom för att han inte skall skvallra på fröken.

Exempel är för att.

14.2.5. Temporala

Tidsbisatser som inletts av en temporal subjunktion anger ett tidsförhållande mellan den överordnade och den underordnade atsen:

Jag tar hand om disken, medan du passar ungarna.
Då katten är borta, dansar råttorna på bordet.

I bland kan dessa subjunktioner i stället för att ange ett tidsförhållande ange ett motsatsförhållande. Då kallas de i stället för temporala adversativa:

Spara är sparsam och ordentlig, medan Slösa är både slös- och lösaktig.

Exempel är , när, medan, sedan, förrän, tills och innan.

14.2.6. Konditionala

Konditionala subjunktioner inleder villkorsbisatser som anger villkoret som krävs för att handlingen i den överordnade satsen skall genomföras:

Jag köper en servetthållare i äkta plywood, om du bjuder mig på bio.

Exempel är om, ifall, såvida.

14.2.7. Koncessiva

Koncessiva subjunktioner inleder bisatser som anger att något är möjligt trots det i den överordnade satsen. Hindret har helt enkelt varit otillräckligt. Det handlar om ett medgivande, och de koncessiva subjunktionerna kallas därför ofta medgivandesubjunktioner.

Jag skulle inte låta Elias sitta bakom ratten, även om jag hade dubbelkommando.

Exempel är fastän, även om.

14.2.8. Komparativa

De komparativa subjunktionerna inleder en bisats som anger en jämförelse:

Han är faktiskt t.o.m. kortare än sin lillebror.

Exempel är (så)som, liksom, ju, än och allteftersom.

14.2.9. Korresponderande

De korresponderande subjunktionerna liknar mycket de komparativa, men här är förhållandet i den överordnade satsen beroende av förhållandet i den underordnade:

Ju rikare han blev, desto girigare blev han efter ännu mer.
Ju förr, dess bättre.

Exempel är ju, desto och dess.

14.2.10. Konditionalt komparativa

De konditionalt komparativa subjunktionerna är som de komparativa med den skillnaden att de förra uttrycker en jämförelse med en tänkt handling:

Nu beter han sig som om han ägde världen.

Exempel är (som) om.

Observera att de konditionalt komparativa bisatserna också kan ha huvudsatsordföljd:

[...] och fullmånen lyser som var den av glas.
[...] och fullmånen lyser som om den var av glas.

14.2.11. Interrogativa

De interrogativa subjunktionerna inleder frågande bisatser:

Hon undrade, om han ville smaka.
Jag vet inte huruvida Centern är ett bra parti eller ej, men jag får ju ändå inte rösta.

Exempel är om och huruvida.

14.2.12. Den allmäna subjunktionen att

Till subjunktionerna brukar man också föra det allmäna fogeordet att, som också inleder bisatser:

Jag tycker inte om, att du är hög på opium för jämnan.
Jag visste inte, att du hade gift dig.


15. Huvudsats och bisats

Det finns två olika typer av satser: huvudsatser och bisatser. En huvudsats är alltid överordnad, medan en bisats kan vara såväl överordnad som underordnad. Om du glömt definitionen på en sats kan du titta tillbaka på avsnittet Grammatikens grundkomponenter.

En huvudsats kan alltid stå självständigt och till skillnad från en bisats själv utgöra en mening:

Jag hade fortfarande inte besökt toaletten. (huvudsats)
*När vi var tvungna att fara. (bisats)

Två huvudsatser kan samordnas med hjälp av en samordnande konjunktion, t.ex. och:

Jag hade fortfarande inte besökt toaletten och min fru hade inte hunnit duscha.

En bisats kan fogas till en huvudsats med hjälp av en underordnande konjunktion (subjunktion):

Jag hade fortfarande inte besökt toaletten när vi var tvungna att fara.

Bisatsen ingår som en satsdel i huvudsatsen, i det här fallet som ett tidsadverbial. Bisatser kan vara av olika grad. Följande mening består i första graden av endast en huvudsats och en bisats (Grammatik från grunden, s. 118.):

Jag kommer när jag tror att du har träffat alla som vet när de skall starta.

Huvudsatsen är Jag kommer och bisatsen (som ingår i huvudsatsen som ett tidsadverbial) när jag tror att du har träffat alla som vet när de skall starta. Denna bisats kan i sin tur delas in i en överordnad och en underordnad bisats: när jag tror är överordnad och att du har träffat alla som vet när de skall starta är en underordnad bisats av andra graden. Denna är dock överordnad en annan bisats: att du har träffat alla är överordnad och som vet när de skall starta är en underordnad bisats av tredje graden. I sin tur kan man dela in dessa i som vet och när de skall starta. Den underordnade bisatsen av fjärde graden när de skall starta kan emellertid inte delas in vidare. Nedastående figur visar schematiskt meningens uppbyggnad:

grad Jag kommer när jag tror att du har träffat alla som vet när de skall starta.
1:a 1 1 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2
2:a 3 3 3 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4
3:e 5 5 5 5 5 6 6 6 6 6 6
4:e 7 7 8 8 8 8

1 är en huvudsats och därmed överordnad 2.
2 är en bisats av första graden som är underordnad 1.
3 är en bisats av andra graden som är underordnad 1 men överordnad 4.
4 är en bisats av andra graden som är underordnad 3.
5 är en bisats av tredje graden som är underordnad 3 med överordnad 6.
6 är en bisats av tredje graden som är underordnad 5.
7 är en bisats av fjärde graden som är underordnad 5 men överordnad 8.
8 är en bisats av fjärde graden som är underordnad 7.

Om man tycker det är svårt att hålla isär huvudsats och bisats, kan det vara listigt att använda den s.k. biff-regeln. När man t.ex. skall sätta komma, är det mycket viktigt att se skillnad på en huvudsats och en bisats (En del roliga exempel på kommafel finns i avsnittet Lustigheter i språket.). Det är endast mellan en huvudsats och en bisats man kan sätta komma — två huvudsatser måste sättas samman med en samordnande konjunktion.

*Jag måste ha haft fruktansvärda svettningar i natt, det gick nästan att vrida ur lakanen i morse.

Här är båda satserna huvudsatser, och man måste sätta in en samordnande konjunktion, t.ex. för, mellan dem för att få en riktig mening. Felet ovan, där ett komma ersätter en samordnande konjunktion, kallas satsradning. Biff i biff-regeln skall utläsas som "bisats: inte före finitet". Det betyder att man kan sätta in negationen inte i en sats för att ta reda på om den är en huvudsats eller en bisats:

Jag har ingen aning om när posten kommer.

Vi vill ta reda på om satsen när posten kommer är en huvud- eller bisats. Vi sätter in inte, och får:

Jag har ingen aning om när posten inte kommer.

kommer är finit i satsen, och inte kommer ju före finitet — alltså har vi en bisats!


16. Satsdelarna

Satsdelarna är mycket roligare än ordklasserna, eftersom alla ord står kvar i sitt sammanhang då, och inte bara är lösryckta. Ett ord tillhör eller är alltså en satsdel endast i ett speciellt sammanhang, och tillhör eller är en annan satsdel i ett annat sammanhang.

Ett ord kan alltså inte av sig självt sägas ingå i eller utgöra en viss satsdel, utan det beror på sammanhanget. Det är ordens funktion i en mening eller sats som avgör vilken satsdel det är frågan om:

Mathias tyckte mycket om knark.
Langaren sålde Mathias 10 gram amfetamin.

Huvudpersonen Mathias i historien spelar olika roller i de båda meningarna. I den första meningen är Mathias subjekt, i den andra indirekt objekt. Däremot tillhör Mathias ordklassen substantiv i de båda fallen.


17. Predikat/finit

Enligt Nationalencyklopedin finns det två sätt att definiera predikatet:

1. Predikatet utgörs av satsens verb, ett eller flera.

2. Predikatet är satsens finita verb.

Inget av de två påståendena är riktigt bra. Påstående nummer 1 är felaktigt:

Att övningsköra är roligt, men svårt.

Enligt det resonemanget skulle både övningsköra och är vara predikat i satsen. Sanningen är att endast är är predikat. Att övningsköra är nämligen satsens subjekt.

Påstående nummer 2 ställer till med bekymmer om vi har en verbform som använder sig av hjälpverb i satsen:

Han har alltid velat åka till Sicilien.

Enligt detta resonemang är endast har satsens predikat och resten (utom Han som ju är subjekt) något slags objekt.

En lösning på detta är att helt enkelt använda sig att grundskolans mycket enkla fråga Vad gör någon? eller Vad händer? Svaret på dessa frågor är predikatet.

Vad händer? Jo, det är roligt men svårt att övningsköra och någon har alltid velat åka. Detta är vad vi traditionellt lärt. Också Ljung/Ohlander (Allmän grammatik, s. 145-146) tycks vara inne på detta sätt att resonera.

Erik Andersson (Grammatik från grunden, s. 72) jämställer dock predikatet med begreppet predikatsdel. En sats brukar delas upp i två delar, subjektsdelen och predikatsdelen, där subjektsdelen innehåller subjektet med dess bestämningar och predikatsdelen innehåller det vi i skolan kallat predikatet, men som Andersson föredrar att kalla predikatsverbet, och dess bestämningar.

Predikatsverbet är alltså bara ett enda ord, och detta svarar mot satsens finita verb. Följande mening ges som exempel:

Vi har kunnat undvika allvarligare sammandrabbningar.

Vi är satsens subjekt, medan har kunnat undvika allvarligare sammandrabbningar är dess predikat. Predikatsverbet är har och kunnat undvika allvarligare sammandrabbningar objekt till detta. Djupare sett är dessutom undvika allvarligare sammandrabbningar objekt till kunnat.

Den praktiska nyttan av detta resonemang förstår undertecknad inte.

Jag föreslår i stället att man låter predikatet svara på frågan Vad gör någon? eller Vad sker i satsen? Det är det man har störst nytta av.

Mitt resonemang går ut på följande: 

  • Predikatet är det eller de verb som berättar vad som sker (skedde/har skett/hade skett/kommer att ske).
  • Predikatsverbet är detsamma som finitet.
  • Satsens predikatdel är predikatet med dess bestämningar (t.ex. adverbial):

I meningen

Klockan 16.27 skulle tåget mot Stockholm ha avgått.

är således

  • skulle ha avgått = predikat,
  • skulle = predikatsverb och
  • Klockan 16.27 skulle ha avgått = satsens predikatdel.

18. Egentligt och formellt subjekt

I Nationalencyklopedin beskrivs subjektet enligt följande:

"grammatisk term för det satsled som tillsammans med predikatsledet (d.v.s. det finita verbet och dess bestämningar) utgör en sats."

Detta betyder alltså, att om vi tar en valfri mening och plockar bort predikatsdelen så har vi subjektet kvar:

En kulen natt styrde jag min båt på havets våg.

Predikatsdelen i ovanstående mening är En kulen natt styrde min båt på havet våg. Kvar är jag, subjektet. I nästa exempel består subjektet av flera ord:

En mycket bra bok jag verkligen kan rekommendera är Stumpen av P C Jersild.

Predikatsdelen är är Stumpen av P C Jersild. Subjektet är alltså En mycket bra bok jag verkligen kan rekommendera.

Subjektet svarar på frågan Vem/Vad är det som gör någonting? eller riktigare Vem/Vad + predikatet?

Om vi går tillbaka till Nationalencyklopedins definition av subjektet, ser vi att en sats måste ha både ett subjekt och ett prediakat för att vara en sats, eller riktigare, för att vara en fullständig sats. Man brukar kalla detta för subjektstvång (Grammatik från grunden, s. 73).

Har åkt till mormor.
Kommer hem vid fyra.

Ovanstående är alltså inga fullständiga satser, eftersom båda saknar subjekt. Men den som vill skriva någonting lättsmält eller poetiskt bör naturligtvist lägga sådana här regler på hyllan. En grammatiskt korrekt text blir inte sällan jobbig och formell.

Ett undantag gäller vid verb som står i imperativ. Här är subjektet underförstått:

Kom genast hit! Kom genast hit! Askungen!!!

Subjektet står i grundkasus (nominativ).

I en del satser saknar subjektet referent:

Det regnar.

Vad är det egentligen som regnar? Svaret det är inte riktigt meningsfullt. Detta kallas opersonligt subjekt. Erik Andersson menar dock att det rör sig om ett formellt subjekt (Grammatik från grunden, s. 74). Formellt subjekt anser man annars att det endast förekommer tillsammans med ett egentligt subjekt:

Det står två pojkar på gården.

Satsens egentliga subjekt är två pojkar; det är ju de som står på skolgården. Det är emellertid också subjekt i satsen, formellt subjekt. Det formella subjektet kan utelämnas om satsens skrivs om en smula:

Två pojkar står på gården.

Om man vill ändra ordföljden, visar det sig dock att det är det som kommer att uppträdda som subjekt (Allmän grammatik, s. 147):

Står det två pojkar på gården?

Det är mellan predikatet står och det formella subjektet det som ordföljden ändras. Jämför meningarna:

Håkan går till affären.
Går Håkan till affären?

I tyskan böjs alltid finitet efter det egentliga subjektet (Modern tysk grammatik, s. 131):

svenska: Det kommer två män på vägen.
tyska: Es kommen zwei Männer auf der Strasse. (inte *Es kommt...!)

I tyskan, där substantiv böjs i kasus, är det viktigt att man inte blandar ihop det egentliga subjektet med ett ackusativobjekt:

svenska: Det kommer en skur.
tyska: Es kommt ein Schauer. (inte *Es kommt einen Schauer.)

Detta tar jag upp på grund av att jag fortfarande grämer mig för att jag gjorde fel på denna uppgift på ett läxförhör på högstadiet.


19. Objekt

Objektet är den eller det som direkt eller indirekt utsätts för subjektets handling i satsen. Objektets två viktigaste undergrupper är direkta och indirekta objekt. Det direkta objektet kallas också ackusativobjekt, eftersom det som var direkt objekt förr stod i kasuset ackusativ. Av samma anledning kallas det indirekta objektet även dativobjektet.

I skolans grammatikundervisning i svenskämnet talas det ändå flitigt om ackusativ- och dativobjekt. Detta är nog klokt med tanke på att det ju underlättar inlärningen och förståelsen av tyskan, som ju är det vanligaste språktillvalet. Även i ryskan förekommer ackusativ- och dativobjekt.

Man brukar säga att objektet är en bestämning till satsens predikat, och menar att allt utom subjekt och predikat egentligen är bestämningar till dessa. Det är ju faktiskt så, att det endast är subjektet och predikatet som behövs för att skapa en fullständig sats. I och för sig kräver vissa transitiva verb ett objekt, men det glömmer vi nu.

19.1. Direkt objekt

Det direkta objektet är den eller det i satsen som direkt påverkas av subjektets handling. Nationalencyklopedin (band 14 s. 371) säger att det direkta objektet anger den eller det som verbhandlingen gäller, t.ex. det som flyttas eller det som påverkas. Det står ofta direkt efter verbet. Det direkta objektet är svaret på frågan

Vem/Vad + predikatet + subjektet?

Låt oss tillämpa denna regel på följande mening:

Mikael såg den söta flickan.

Vi tar ut subjetet och predikatet, eftersom vi måste sätta in dem i frågan. såg är predikat och Mikael är subjekt:

Vem/(Vad) såg Mikael?

Jag har satt Vad inom parentes, eftersom det är ganska uppenbart att den söta flickan är något levande. den söta flickan svarar på frågan och är alltså det direkta objektet i satsen. I bland kan satserna bli krångligare, men ändå inte:

Jag såg hur han packade upp två stora kassar kokain ur bagageluckan.

Jag är ju subjekt, såg är predikat och sedan är det faktiskt så simpelt att resten av orden samtliga utgör det direkta objektet. Enligt Nationalencyklopedin (band 14 s. 371) är objektet ett nominalt led som bestämmer ett transitivt verb, och det är ju allt utom Jag såg i meningen ovan. Hur man sedan bär sig åt för att ta ut satsdelar ur detta direkta objekt är en fråga man inte gärna vill ställas inför i en mörk gränd.

19.2. Prepositionsobjekt

Det direkta objektet kan ibland blandas ihop med ett s.k. prepositionsobjekt. Detta förekommer efter prepositioner. Sammanblandningen beror antagligen på att prepositionerna blandas ihop med verbpartiklar.

1. De stod och tittade på.
2. Han tittade på teve.

I fall 1 är en verbpartikel, i fall 2 en preposition. teve är alltså ett prepositionsobjekt. I meningen

Han slog av teven.

är teven däremot ett direkt objekt, eftersom av i det här fallet inte är en preposition utan en verbpartikel.

19.3. Indirekt objekt

Medan en del transitiva verb tar ett objekt, tar andra två. Det andra objektet blir då det indirekta objektet. Det indirekta objektet anger ofta den eller det som mottager eller mister det som anges med det direkta objektet. Frågan det indirekta objektet svarar på lyder Till/För/Från/Åt + vem/vad + predikatet + subjektet + det direkta objektet? Låt oss tillämpa detta på följande mening:

Mopsen stal ett ägg från kocken.

Med variablerna insatta i frågeformeln får vi följande fråga: Till/För/Från/Åt + vem/vad stal mopsen ett ägg? Rätt svar är kocken, som är satsens indirekta objekt. Naturligtvis fungerar det inte att bara slaviskt svara på frågor av den här typen, utan att ha hjärnan inkopplad. Meningen skulle kunna lyda så här:

Mopsen stal ett ägg av kocken.

Kocken är fortfarande indirekt objekt, trots att ordet av saknas i frågan.

Eftersom det direkta objektet ingår i frågan det indirekta objektet svara på, är det lätt att tänka sig att ett direkt objekt måste finnas för att ett indirekt objekt skall kunna existera. Så är det i de flesta fall, men resonemanget är förenklat. Ett direkt objekt måste finnas, men det kan vara underförstått, eller något mycket vagt man inte skriver ut. Ett exempel är meningen

Röda Korset ger åt de fattiga.

de fattiga är satsens indirekta objekt, och något direkt objekt finns inte utskrivet. Detta skulle kunna tänkas vara mat, kläder e.d.

19.4. Innehållsobjekt

Ett objekt som står för samma sak som predikatet kallas innehållsobjekt. "Objekt som anger den verksamhet som ligger i det styrande verbet kallas innehållsobjekt." (Nationalencyklopedin, band 14 s. 371). Exempel på detta är:

Enda gången Annika log ett brett leende under semestern var när hon fick ringa hem.
Judarna levde inga värdiga liv i koncentrationslägren, precis.

19.5. Delat objekt

(Källor: Grammatik från grunden, s. 81.)

I bland talar man om ett delat objekt. I följande mening har man ju egentligen bara ett objekt:

1. Bilar har vi flera stycken.

Vi kan skriva om meningen enligt följande:

2. Vi har flera stycken bilar.

flera stycken bilar är satsens direkta objekt. I mening nummer 1 har objektet delats upp i två delar. Ändå talar man inte om flera objekt, utan om ett delat objekt.


20. Predikativ/predikatsfyllnad

Predikativet är en bestämning till ett substantiv (eller en nominalfras) som förmedlas med hjälp av ett verb:

Hon är fotograf.
Illern heter Göran.
De tycktes belåtna.

De understrukna orden i meningarna ovan är predikativ. Man tycker kanske att de lika gärna kunde kallas objekt, men det finns en viktig skillnad: Subjektet och predikativet är ju samma person eller samma sak.

På högstadiet fick vi helt enkelt lära oss att predikativ står efter verben vara, bliva, heta och kallas, som ju har den här förmedlande egenskapen. Predikativet står därför i detta fall i samma kasus som subjektet. En annan skillnad är att satser med objekt kan passiviseras, till skillnad från satser med predikativ: Hon tar kort.Kort tas av henne. (Jfr.: Hon är fotograf.*Fotograf ärs av henne.)

Exemplen ovan visar på subjektiv predikativ. Objektiv predikativ talar man om, då predikativen bestämmer objektet:

Beskedet om olyckan gjorde henne förtvivlad.

förtvivlad är i det här fallet predikativ. Ordet bestämmer objektet (henne) och kallas därför objektiv predikativ.

Begreppet predikatisfyllnad kommer av att verben som står med predikativ alla kräver en utfyllnad. Utan något som fyller ut satsen blir det tämligen meningslöst (Grammatik från grunden, s. 76-77):

*Han heter.
*Hon är.

Predikativen böjs som ordet den bestämmer:

Beskedet om olyckan gjorde henne förtvivlad. (utrum)
Beskedet att kattmaten var slut gjorde husdjuret förtvivlat. (neutrum)

Detta blir ännu tydligare på tyska, som har en mer utpräglad kasusböjning (Modern tysk grammatik, s. 18-19):

svenska: Man kallar en roman som säljs mycket en bestseller.
tyska: Man nennt einen vielverkauftenen Roman einen Bestseller.

Betrakta följande mening:

Jag låg sjuk förra veckan.

Jag och den som var sjuk är samma person. Alltså bör sjuk vara en predikatsfyllnad. Verbet ligga fungerar i det här fallet som någon slags förmedlare. Detta anser Ljung/Ohlander (Allmän grammatik, s. 163). Sjuk brukar i det här fallet kallas predikativt attribut, men jag håller med författarna om att det bör betraktas som en predikativ.

På ryska använder man ett kasus som heter instrumentalis i satser som uttrycker en vilja att bli något (Raz, dva, tri 1, s. 142):

svenska: Jag vill bli arkitekt.
ryska: Ja chotju stat architektorom.

Hur man förklarar detta har jag inte riktigt fått klart för mig, men den ryska prepositionen s (med) styr instrumentalis, och det kan tänkas att man menar att man önskar bli något med arkitektegenskaper e.d.


21. Attribut

Attributet fungerar som en direkt bestämning till ett substantiv (eller ord från annan ordklass som används som ett substantiv) och bildar tillsammans med ett sådant en nominalfras. Att det är en direkt bestämning betyder att det skall stå omedelbart före eller efter sitt huvudord. Huvudordet är det ord som är det viktiga — det huvudsakliga — i frasen, men attributet är bestämningarna. Dessa kan huvudordet klara sig utan, men de ger mer eller mindre viktiga upplysningar om huvudordet:

bil --> blå bil --> gammal blå bil --> rostig gammal blå bil --> Oves rostiga gamla blå bil --> Oves rostiga gamla blå bil som står på tomten därborta

Det finns många olika typer av attribut, dels några enkla typer och dels attributbisatserna (som står på tomten därborta i exemplet ovan).

Jag kommer att gå igenom den klassiska indelningen av attributen, för att sedan diskutera några andra synsätt.

21.1. Adjektivattribut

Till adjektivattributen brukar inte räknas endast adjektiv, utan även ord från andra ordklasser om de fungerar adjektiviskt.

vackert hus (adjektiv)
några personer (pronomen)
sju dagar (räkneord)

21.2. Genitivattribut

Ord som betecknar ägande brukar föras hit, d.v.s. substantiv böjda i genitiv:

bilens strålkastare

Även genitivformerna av de personliga pronomina hör hit:

hans bil

Ljung/Ohlander anser det omotiverat att räkna de possessiva pronomina till adjektivattributen i stället för genitivattributen bara för att de i likhet med adjektiven kan kongruensböjas. Man menar att genitivformerna av de personliga pronomina och de possessiva pronomina ju faktiskt fyller samma funktion — att markera ägande, varför de bör räknas som genitivattribut (Allmän grammatik, s. 156-157):

min bil
mitt hus
mina bilar

21.3. Apposition/epitet

Appositionen är ett nominalt attribut som anger vad den eller det åsyftade är för något. Det vanliga är att appositionen är efterställd:

Fällen, Malungs Harlem

Appositionen kan även stå omedelbart före sitt huvudord och kallas då fast apposition:

hålan Lima

En titel som fungerar som apposition kallas epitet:

doktor Engberg

En framförställd och efterställd apposition kan naturligtvis kombineras:

Vi åkte förbi bostadsområdet Fällen, Malungs Harlem.

21.4. Måtts- och innehållsattribut

Att jag skriver om måtts- och innehållsattributen under en och samma rubrik beror på att de ofta går hand i hand. I bland kan man nämligen tolka en nominalfras på två olika sätt; man kan helt enkelt välja vilket av orden som skall vara huvudord och vilket som skall vara bestämning:

en mängd felaktigheter
ett glas mjölk

1. en mängd ses som huvudord, och felaktigheter ses som en bestämning till en mängd. Ordet felaktigheter berättar för oss vad mängden innehåller, och blir alltså innehållsattribut. På samma sätt blir mjölk innehållsattribut till ett glas. Vad innehåller glaset? Jo, det innehåller mjölk.

2. felaktigheter ses som huvudord och en mängd ses som en bestämning till felaktigheter. Ordet en mängd berättar för oss antalet felaktigheter, alltså ger oss ett mått på mängden felaktigheter, och blir alltså måttsattribut. På samma sätt blir ett glas måttsattribut till mjölk. Hur mycket mjölk var det? Jo, ett glas.

De båda tolkningarna har både för- och nackdelar. Ett faktum som talar för den senare tolkningen lyder enligt följande:

I tyska och engelska rättar sig verbböjningen efter det ord man anser vara viktigast: Man böjer verbet efter felaktigheter, d.v.s. pluralt, i stället för singulart efter en mängd:

svenska: En mängd fel hittades.
engelska: A lot of errors were found.
tyska: Eine Menge Fehler wurden gefunden.

21.5. Prepositionsattribut

Prepositionsattributet består av en prepositionsfras och är alltid efterställt sitt huvudord:

gubben i månen
Karlsson på taket

21.6. Adverbattribut

Adverbattributet består av ett adverb och är alltid efterställt sitt huvudord:

resan hem
mannen där

21.7. Infinitivattribut

Infintivattributet utgörs av ett verb i infinitiv tillsamamns med att. Det är alltid efterställt sitt huvudord och används bara tillsammans med vissa verb:

försöket att vinna
viljan att försöka

21.8. Satsattribut

Satsattributet liknar infinitivattributet på så sätt att det handlar om ett verb, men nu kan det röra sig om en hel sats.

Tanken att kvinnor och män skall ha lika mycket betalt för lika arbete är inte dum.
Åsikten att vi skall skicka tillbaka alla utlänningar till sina hemländer är mig totalt främmande.

21.9. Kommentarer

Jag har i ovanstående uppställning använt mig av Magnus Ljungs och Sölve Ohlanders uppställning över olika sorters attribut. Erik Anderssons skiljer sig på en del punkter från denna. De viktigaste skillnaderna är att han kallar appositionen för substantivattribut och att han inför en ny slags attribut, nämligen artikelattributet, som innehåller t.ex. de bestämda och obestämda artiklarna (Grammatik från grunden, s. 89-90). Till artikelattributen räknar han dessutom måttsattributen som en undergrupp. Samtidigt nämner han inte innehållsobjektet över huvud taget.


22. Adverbial

Adverbialen fungerar som bestämningar till predikatet eller till en hel sats. Det är alltså de som berättar för oss på vilket sätt något sker, när det sker, varför det sker o.s.v. Adverbialen svarar på frågor med predikatet som utgångspunkt.

22.1. Rums-, sätts- och tidsadverbial

Vi tar följande mening som exempel:

I år har Evert alltid lyckats mycket väl med allt han tagit sig för med i garaget.

har lyckats är satsens predikat, och vi kan t.ex. fråga följande:

fråga svar
När har Evert lyckats? i år
Hur har Evert lyckats? mycket väl
Var har Evert lyckats? i garaget

Svaren på dessa frågor är alltså adverbial. Men vi ser också att det finns olika typer av adverbial, eftersom de svara på olika typer av frågor. De adverbial som svarar på frågar av typen när? är tidsadverbial. Tidsadverbial får man också om man ställer frågor som hur ofta? eller hur länge? Sättsadverbialet svarar på frågorna hur? på vilket sätt? och rumsadverbialet svarar på frågor av typen var? vart? varifrån?

22.1.1. Rumsadverbial

Rumsadberbialen brukar delas upp i följande undergrupper:

  • befintlighetsadverbial (som anger var något befinner sig): i Herrljunga, under trädet
  • ursprungsadverbial (som anger varifrån något kommer): från Dalarna, hemifrån
  • mål- och riktningsadverbial (som anger vart något är på väg): till stranden; mot målet
  • avstånds- och vägadverbial (som anger avståndet eller vägen): 15 kilometer; via Hallsberg

22.1.2. Sättsadverbial

Sättsadverbialen delas inte in i några undergrupper, vilket är ganska naturligt. Vilka skulle undergrupperna i så fall vara?

Däremot kan man i bland blanda ihop sättsadverbial med predikativ. Predikativet böjs dock i överensstämmelse med subjektet. Detta kan man inte göra med adverbialet, som ju är en bestämning till predikatet och inte till subjektet:

Han gick ledsen därifrån.De gick ledsna därifrån. (predikativ — böjs)
Han gick ledset därifrån.De gick ledset därifrån. (adverbial — oböjligt)

22.1.3. Tidsadverbial

Tidsadverbialen kan delas upp i följande undergrupper:

  • tidsfästningsadverbial (som anger en viss tidpunkt): igår, år 1066. Här skiljer man dessutom på relativa och absoluta: Igår är ju dagen innan idag, men igår var ju igår för två dagar sedan. Igår är alltså ett relativt tidsfästningsadverbial. År 1066 är en mer exakt angivelse. Det relaterar inte till något (mer än Jesu födelse och ljusets absoluta hastighet i vakuum) och kallas därför absolut tidsfästningsadverbial.
  • durationsadverbial (som anger varaktigheten för en aktivitet): i exakt tre minuter
  • iterationsadverbial (som anger att det handlar om en upprepning): flera gånger, om och om igen
  • frekvensadverbial (som anger hur ofta något sker): varannan vecka
  • sekvensadverbial (som anger för vilken gång i ordningen något sker): för femtioelfte gången

22.2. Grad- och måttsadverbial

Andra typer av adverbial är grad- och måttsadverbialen. Som namnen antyder skiljer de sig inte från varandra så mycket, men i stort sett kan man säga att måttsadverbialen är exaktare. Ett gradadverbial berättar bara om Goliat var ganska eller mycket stor, medan måttsadverbialet berättar att hans längd var 2,38 meter. Man kan säga att måtts- och gradadverbialen svarar på frågor om det mesta som kan mätas. (Observera dock att tidsadverbialet naturligtvis används för tidsmätning!)

22.3. Satsadverbial

Adverbialen behöver inte bara vara bestämningsord för ett enskilt predikat som ovan, utan kan lika gärna bestämma hela satsen:

Jag vill inte röka.
Jag vill kanske röka.
Jag vill väl röka.
Jag vill ju röka.
(Jfr.: Jag vill röka.)

inte, kanske, väl och ju kallas satsadverbial, men det finns naturligtvis fler.

22.4. Agentadverbial

Agentadverbialet är den eller det som utför handlingen i en passiv sats. Låt oss göra följande sats passiv:

Aktiv: Jonas Gardell skrev den mycket populära boken Fru Björks öden och äventyr.
Passiv: Den mycket populära boken Fru Björks öden och äventyr skrevs av Jonas Gardell.

I den aktiva satsen är Jonas Gardell subjekt och den som utför handlingen, skriver boken. I den passiva är det ju faktiskt fortfarande han som utför handlingen, men den mycket populära boken Fru Björks öden och äventyr har tagit över rollen som subjekt. Jonas Gardell kallas här i stället agentadverbial, eller kort och gott agent. Agentadverbialet föregås alltid av prepositionen av och kan ibland vara underförstått:

En decembermorgon kördes katten över (av någon satans idiot som borde skjutas).

22.5. Omständighetsadverbial

Som när det gäller adverben är adverbialen den där mattan man sopar allt konstigt under. I bland är det helt uppenbart vad som skall vara adverbial, ibland inte. När det är alldeles omöjligt är det ett omständighetsadverbial. Om man vet att det är ett adverbial, men det anger inte en tid, inte ett sätt o.s.v., så är det ett omständighetsadverbial:

Han kom utan sin syster.

22.6. Orsaksadverbial

Orsaksadverbialet svarar på frågorna Varför? och Av vilken anledning?

Jag kan inte gå ordentligt, eftersom jag druckit för mycket sprit.
Han gör det inte, för att han tycker det är pinsamt.

22.7. Följdadverbial

Följdadverbialet berättar vilken följd verbhandlingen kommer att ge:

Han spelar så högt på sin stereo att hans bror inte kan skriva på sitt specialarbete.
Eva äter så mycket att hon blir illamående.

22.8. Avsiktsadverbial

Avsiktsadverbialet anger med vilken avsikt verbhandlingen utförs:

Jag cyklar försiktigt, för att inte ramla och slå mig.
Bengt körde för fort, för att han skulle hinna i tid.

22.9. Villkorsadverbial

Villkorsadverbialet ställer upp ett villkor för verbhandlingens genomförande:

Om du är snäll, får du choklad.

Villkoret kan naturligtvis vara förknippat med såväl ett hot som ett löfte:

Om du går för nära älven, kommer Näcken och tar dig! (hot)
Om du är snäll, får du många fina paket av Jultomten. (löfte)


23. Lustigheter i språket

"Han är ju mycket längre än mig." säger du, och genast är din grammatikkunnige besserwisser till kamrat där och rättar dig: "Det heter ‘... längre än jag’, eftersom det egentligen skall vara ‘...längre än jag är’. Det är en sammandragning!"

Det låter ju väldigt bra! "Det är klart det skall vara så", tänker du och får ångest nästa gång du hör dig själv säga samma dumhet igen. Men läs då igenom följande och slå din kamrat på fingrarna nästa gång (Fult språk, s. 133-138):

Om det skall låta riktigt grammatiskt korrekt och fint, vilken av följande varianter skall vi då välja?

1. Ove har fler skivor än hans bror.
2. Ove har fler skivor än sin bror.

De flesta tycker att alternativ 2 låter mycket bättre, och antagligen är väl det också vad Språknämnden skulle föreslå dig om du ringde dem. Men låt oss då tillämpa samma argument som ovan. Båda meningarna är egentligen sammandragningar. Egentligen skall det stå:

1. Ove har fler skivor än hans bror har.
2. Ove har fler skivor än sin bror har.

Nu blev det helt plötsligt alternativ 1 som lät bättre! Vad som är rätt av längre än jag och längre än mig har jag ingen aning om, men kan bara konstatera att det där med sammandragning är ett ganska taskigt argument att slänga i ansiktet på folk.

Man tänker kanske att det då visst skall vara än mig, för än är ju en preposition, och efter en preposition skall man ju ha objektformen av det personliga pronomenet. Tyvärr fungerar inte heller den argumentationen, då än faktiskt inte är någon preposition, utan ett adverb. För övrigt är alla dumma ord, som det tar längre tid än fem minuter att placera in i någon vettig ordklass, i 95 % av fallen adverb. (Jag har inga belägg för talet 95 %, utan hittar bara på för att skoja till det.)

Att det råder delade meningar om än jag/än mig fick jag erfara efter att ha delat med mig av ovanstående resonemang i ett datanätverk. Jag publicerar inlägget (författat av Martin Alexandersson) nedan utan kommentarer, och låter i stället läsaren själv avgöra vilket skrivsätt han tycker är lämpligt i varje situation:

För det första så gör ju Elias precis som han säger inte anspråk på att ha något svar på frågan, utan försöker bara bli av med sammandragningsargumentet genom att applicera det på något där ett annat alternativ "låter bättre".

En annan formulering av det exemplet:

1: Linas kompis heter Kalle. Lina har fler skivor än hans bror (har), men inte fler än Kalle (har).

2: Linas kompis heter Kalle. Lina har fler skivor än sin bror (har), men inte fler än Kalle (har).

Visserligen låter ickesammandragning på första stället i mening två sämre än en sammandragning, men jag ser inte hur det kan bevisa eller motbevisa något.

"Jag har fler skivor än min far har, hon har fler skivor än sin far har och han har fler skivor än hennes kompis har." visar ganska tydligt hur det böjs och hur det kan låta, tycker jag.

Och återigen, främsta anledningen till att man måste skilja på "än jag" och "än mig" är för att man annars raserar en väldigt viktig distinktion, vilket man upptäcker tydligt om man tittar på dessa meningar:

Kalle sparkar mer på Lina än jag (sparkar på Lina).
Kalle sparkar mer på Lina än (han sparkar på) mig.

Det här adverbet än kan förresten ibland ställa till med lustiga missuppfattningar:

En ponny äter inte mer än en schäfer per dag.

Tvetydiga meningar är alltid roliga, speciellt om de kan uppfattas som snuskiga:

Olle älskade flickan i blomsteraffären.

Om man inte är i puberteten eller ovanligt pervers ser man antagligen i blomsteraffären som ett prepositionsattribut till flickan, men i andra fall skulle det ju lika gärna kunna vara ett rumsadverbial till älskade.

Fel i språket behöver inte alltid vara språkliga eller grammatiska; de kan lika gärna vara logiska. Ofta är de så vanligt förekommande att vi inte tänker på dem, men om man granskar dem lite noggrannare upptäcker man att det inte alltid stämmer så ohyggligt bra. Ett exempel är följande mening:

Katterna jagade varandra i trädgården.

För att meningen ovan skall vara logiskt korrekt krävs det att katterna springer i en cirkel, i alla andra fall är det bara den ena katten som jagar den andra. Det är bara en katt som kan jaga åt gången. Den andra blir ju jagad!

Att lära sig kommatera är inte alltid så roligt, och journalister sätter ofta ut komman på måfå. För det mesta går det bra, men ibland kan det vara nyttigt att veta lite om satskommatering så man vet vad man håller på med. Vem har inte hört talas om bonden som var bjuden till släktträff? Han skickade svaret per telegram, och det tedde sig verkligen märkligt för värden att förstå vad bonden menade med följande:

Om jag inte kan så kommer jag. Om jag kan så kommer jag inte.

Till slut kom han dock underfund med att han ju var bonde, och självklart skulle det ha stått så här i stället:

Om jag inte kan så, kommer jag. Om jag kan så, kommer jag inte.

Ett annat, lite längre exempel med kommatering kommer här. Det är förmodligen ur ett gammalt nummer av Falu Kuriren. Sedan kommatecknen flyttats lite, har innebörden blivit en helt annan:

Caesar kom in, på huvudet hjälmen, på foten sandaler, på ögonbrynen ett moln, i hans högra hand det mäktige svärdet, i ögat ett dystert sken. Caesar kom in på huvudet, hjälmen på foten, sandaler på ögonbrynen, ett moln i hans högra hand, det mäktige svärdet i ögat, ett dystert sken.

På matställen förekommer de mest märkliga användningar av numerus. Inte sällan hör man:

Två lövbiff...
Tre mosbricka...
En köttbullar...

När folk gnäller på dig för att du säger Jag såg han i stället för Jag såg honom kan det ju kännas tryggt att ha sett följande uppställning från medeltiden då de personliga pronomina hade skilda ackusativ- och dativformer i maskulinum tredje person singularis (Fult språk, s. 138):

medeltiden modern svenska
nominativ han han
genitiv hans hans
ackusativ han honom
dativ hanum honom

Detta betyder att du egentligen bara kan bli beskylld för att vara lite gammaldags!


24. Att publicera specialarbetet på Internet

Ibland har jag tänkt på hur onödigt det är med skolan ändå. Varje år skriver massor av gymnasieelever specialarbeten om olika saker. En del arbeten blir bra, andra sämre. När eleven gjort sitt arbete och lämnat in det till handledaren, försvinner sedan alltihop bort och ingen får någonsin se det mer. Eleven har lärt sig göra ett undersökande arbete, och fått en notering i sitt slutbetyg. Men det arbete som gjordes finns bara i handledarens och elevens medvetande.

Lite onödigt, egentligen...

Jag ville inte göra ett arbete som ingen skulle få nytta av. Jag vill faktiskt tro att det i vårt avlånga land faktiskt finns någon som skulle ha glädje av att läsa mitt arbete. Men hur skall då denna någon få tag i mitt arbete? Ingen kan ju veta vad jag skrivit om.

Av denna anledning har jag valt att publicera mitt arbete på Internet. Många skolor i landet låter sina elever söka på Internet och många kommuner och bibliotek erbjuder sina invånare respektive besökare att "surfa på nätet". Det som finns på Internet är tillgängligt för väldigt många.

Internet är ett nät av datorer, eller egentligen ett nät av nät av datorer, d.v.s. ett datornätsnät. En dator ansluten till Internet kan nå de andra datorerna på Internet och hämta filer från dessa, under förutsättning att deras ägare tillåter detta. Men att bara lägga mitt dokument på någon dator ansluten till Internet skulle inte hjälpa någon.

Idag gäller det i stället att dokumentet skall finnas på World Wide Web, där det är läsbart med en s.k. web-browser (webbläsare). De mest kända webbläsarna är Microsoft Internet Explorer och Netscape Navigator.

De här dokumenten har speciella egenskaper, och den viktigaste är de s.k. hyperlänkarna. Hyperlänkar är speciella ord eller meningar som är understrukna i webbdokumenten. Klickar man på dessa ord, kan man hoppa till en annan plats på nätet eller bara till en annan plats i dokumentet. Du som läser den här texten har förmodligen klickat på ett antal hyperlänkar i dina dagar, så du vet vad jag menar.

Ett dokument som publiceras på World Wide Web är skrivet i ett speciellt språk som gör att webbläsaren vet hur den skall formatera texten. Ord som skall vara fetstilta är t.ex. markerade med fetstilmarkören. Det här språket heter HTML och det är i det det här dokumentet är skrivet.

Emellertid är det ganska krångligt och tidsödande att skriva HTML-dokument för hand, speciellt när det rör sig om de stora textmassor jag arbetat med i mitt specialarbete. Därför har jag valt att använda mig av programmet Netscape Navigator Gold, där man skriver in texten som i en vanlig ordbehandlare och sedan sparar den i HTML-format. Detta har fungerat mycket smidigt.

För att Internet-användare skall kunna få tillgång till mitt arbete, måste detta ligga på en dator som ständigt är ansluten till Internet. Med min egen dator kan jag med hjälp av modem koppla upp mig mot en Internet-levernatör, men filerna på min egen dator är i så fall endast tillgängliga så länge jag är uppkopplad. Jag måste alltså finna en lämplig dator fast ansluten till Internet där jag kunde ha mina HTML-dokument lagrade.

Hos Telias tjänst Passagen har jag min e-postadress och även tillgång till 3 MB lagringsutrymme för hemsidor. Då mitt arbete till största delen består av text, är det inte speciellt utrymmeskrävande, och jag valde därför att ha mina dokument liggande där.

För att skicka filer mellan datorer på Internet använder man sig av protokollet FTP. För att använda detta krävs en klient som hanterar protokollet. Jag valde en som heter CuteFTP. Min hemkatalog hos Passagen har två underkataloger, dels ~/grammatik för mitt specialarbete, dels ~/nv för ett arbete om naturvetenskapsprogrammet. I ~/ finns min hemsida som är rent pinsam och som jag hoppas ingen behöver se.

För att göra sidan känd har jag dessutom valt att registrera den hos ett antal nationella och internationella sökverktyg på Internet. Exempel på sökverktyg är Yahoo!, Lycos, Altavsita, Webcrawler och Hotbot.


25. Litteratur

Tryckta källor:

  • Andersson, Erik: Ord och stil 24: Grammatik från grunden, Hallgren & Fallgren (Uppsala 1993)
  • Andersson, Lars-Gunnar: Fult språk, Carlssons (Malmö 1993)
  • Brodow, Bengt och Bergström, Börje: Nya Språket och vi, Gleerups förlag (Malmö 1994)
  • Ljung, Magnus och Ohlander, Sölve: Allmän grammatik, Gleerups förlag (Surte 1993)
  • Marklund, Kari (red.): Nationalencyklopedin, Bokförlaget Bra Böcker (Höganäs 1989-1996)
  • Rydén, Kerstin; Wengse, Ingemar och Wistam, Anne-Louise: Modern tysk grammatik, Almqvist och Wiksell (Borås 1993)
  • Språkvård 1:1995, tidskrift utgiven av Svenska språknämnden (Arlöv 1995)
  • Svartvik, Jan och Sager, Olof: Modern engelsk grammatik, Almqvist & Wiksell (Uppsala 1994)
  • Wikström, Birgitta: Raz, dva, tri 1: Textbok, Almqvist & Wiksell (Arlöv 1992)
  • Wikström, Birgitta: Raz, dva, tri 2: Textbok, Almqvist & Wiksell (Uppsala 1993)

Nedan följer några strippar från min favoritserie Dilbert:

hem.passagen.se/bondpa/grammatik/inl.html

    JOHN ATTLEE
    Lönnrunan 27
    S-423 46 TORSLANDA
    Sweden
    Tel: +46 (0)31-563022
Back to Main Page